Varför satsar SVT på teknik istället för publik?

TV

Varför är det så viktigt att Sveriges Television ska ligga i absoluta täten med marksänd digital-tv via nya kanaler? Nya barn-tv-kanalen står inte för utveckling av svenska program. Kanalen handlar om inköp och repriser, om än aldrig så uppskattade.

Nya samhällskanalen 24 profilerar sig redan före start som dumpningsplats.

Det gemensamma för båda kanalerna är frånvaron av nytänkande eftersom det handlar om att tvångsvis, för gigantiska kostnader, införa en distributionsteknik som inte fungerar problemfritt nånstans i världen.

Eftersom varken tv-styrelsen eller tv-chefen eller riksdagen kan ett smack om tv förekommer ingen debatt om vidskepelser som att svensk allmän-tv bör gå i bräschen, annars kan "andra aktörer komma före".

Vilka andra aktörer? Man kan höra gravallvarligt dillande från diverse hjärntvättade tv-chefer under den jutterströmska regimen hävda att självaste Berlusconi skulle "ta över" om inte svensk allmän-tv snabbt går över till marksänd digitaldistribution av programmen.

Europas Sankt Göran mot den italienske mediemogulen alltså - det är storsvenskhet som inte tål dagsljus. Och vad kostar digitaliseringsmanin det enda som motiverar svensk allmän-tv, nämligen utvecklingen av fler svenska program, ända in i den ynkliga skrubb där ettans morgon-tv klämmer ihop sig?

Det dagliga eleganta stuket på morgon-tv bortom knuten som i dansk, eller för den delen i finländsk, tv är okänt som färskt smör för svensk tv-publik.

Nivån på svensk tv ska självfallet bedömas mot nivån i europeisk allmän-tv. Europeisk tv-publik slipper ensidig satsning på teknik.

Publik och program ska inte behöva stå tillbaka för tekniken som EU-kommissionen påpekar. Regimen Jutterström rycker på axlarna. Public service är secret service, som folkpartiledaren Lars Leijonborg säger.

Bara rännilar får synas av vad som borde vara rejäla satsningar, inte minst med tanke på publiksiffrorna, som inför de få inslagen i serien "Sverigereportaget". Där sjuder skildringarna av hela sexigheten i all den energi som präglar Sverige i tiden.

Som när begåvade Jan Pontho tar med kameran ut i norrländska ödebyar där post och skola försvunnit. Myndigheterna må ha bestämt att exempelvis jämtländska byn Skärvången ska läggas ned. Men lik förbannat rör hon sig, som Pontho visar: med jämtländska getälskare, som fjärran från centraliserade mejerier ger järnet med tillverkning av grönmögelost. Han lyfter på surströmmingen och hittar passionerad yrkesstolthet i varje moment. Det är tro, hopp och kärlek i näven, det är underbar tv. Det borde stå tv-ledningen dyrt att hålla en Pontho på sparlåga.

En teknikgalen tv-ledning som inte satsar på programinnehållet bryter förstås lika obesvärat med viktiga traditioner som att visa klassiska långfilmer på en tid som passar alla. Dagens eftermiddagar tre dar i veckan är ingen bra tid, om en ung generation ska ges chansen till allmänbildning med filmiska milstolpar.

Vilken tv-generation upptäcker Ingmar Bergman när hans berömda "Hets" inte visas kvällstid? Eller Widerbergs "Elvira Madigan" eller Sjöströms "Körkarlen"? Eller "Doktor Zjivago"? Eller "Kvarteret Korpen"? Eller för den delen Thor Modéen och Sickan Carlsson?

Jovisst kan vem som helst hyra och spela in filmerna, men för att göra det krävs det att man vet vad filmerna handlar om.

Filmer som hållit för tidens tand är en del av vårt gemensamma tv-arv. Ska ej skingras.

Kerstin Hallert