Al-Jazeera lättade på locket till lidandet

TV

Världens längsta tv-show, Irakkriget, var tänkt att slå alla Robinsonserier med att bli den ultimata reality-tv:n. Det gick fel från början. De direktsända världshistoriska bilderna inifrån tanks förmedlade av upphetsade ”inbäddade” (termen uppfunnen av en amerikansk pr-tjej) journalister bland arméförbanden var världshistoriska, men inte mycket till tv. Tittaren stängdes alltmer in i ett videospel utan chans till överblick.

Bilderna kunde inte analyseras eftersom ingen visste sammanhangen annat än att de symboliserade det helpastöriserade kriget, en hårt tuktad, actionladdad, envist enformig underhållning.

Superläge alltså för den arabiska tv-värld som med egna stenrika kanaler med pionjären Al-Jazeera i spetsen slog till med propagandaperspektivet den amerikansk-brittiska tv:ns tusenhövdade skara utsända glömde. Offren. Den arabiska strategin i propagandakriget blev, som vi sett av snuttarna i ”Aktuellt” och ”Rapport”, en fråga om att lyfta fram blod, tårar, skräck och ångest hos civilbefolkningen.

Plötsligt blev kriget förnedring, smärta, hysteriskt skrikande traumatiserade barn. Tabun bröts obesvärat och säljande.

Närbilder på amerikanska krigsfångar utlöste ramaskrin i Washington, till skillnad från närbilderna på en desperat civilbefolkning, lika mager som den aldrig varit i närheten av en McDonalds och inte längtade efter det heller. Men framför allt frigjorde bilderna krafter som befriarna blivit allt sämre på att kontrollera. Inte ett glatt och lyckligt ansikte har ackompanjerat den amerikansk-brittiska framryckningen.

Propagandakriget håller på att gå koalitionen ur händerna. Vad är det då för mening men hela operationen?

Den amerikansk-brittiska tv-industri som var tänkt att lyfta fram befrielsen i Irak har gått i baklås. Kvar står en underhållningskoloss på lerfötter.
Den arabiska tv-världen slog till med det propaganda- perspektiv den amerikansk-brittiska tv:n glömde: offren

Tala om cliffhanger, och nya avsnitt i serien har redan börjat. För nu satsar såväl CNN som i BBC World inte bara på allt fler inslag från den arabiska tv:n. (Det motsatta förhållandet är inte att tänka på. Här hålls istället grytan kokande med ett växande ursinne mot västvärlden, ingen dålig underhållning det heller).

Men framför allt har de engelskspråkiga kanalerna nu börjat sända direkt från de amerikanska soldatsjukhusen. Unga grabbar berättar rätt upp och ner om skadorna som stympat dem för livet. Det hugger i hjärtat att höra dem kämpa, nu mot gråten i halsen. Så ger man igen mot den arabiska offensivens ständiga närbilder på civila lidanden.

Men vem undrar inte om själva krigsjournalistiken sett annorlunda ut om inte de amerikanska tv-bolagen haft andra ägare än stora företag som står administrationen nära. Men propagandakriget fortsätter. Den som kan en smula franska får en oslagbar överblick i franskspråkiga allmän-tv-kanalen TV 5 på kabelnätet. Tv:s särart att synliggöra det osynliga för miljoner kräver distans från propagandakrigets strateger.

Och överblickarna behövs när varenda tv-dag skriver världshistoria med parternas ständigt nya utspel för att vinna tv-opinionen.

Den som håller sig till de svenska kanalerna har det allra svårast. Inget utrymme i nyhetsprogrammen, mediemagasin eller morgonsoffor för påminnelser om tv-världens kraftmätningar som del av kriget. Det är inget att vara stolt över. Det är åt helvete fel.

Kerstin Hallert