Var finns kunskapen på Sveriges Television?

TV

Hur ser Olle Häger ut? Som tv-namn är han en grundmurad garant för kvalitet i rutan sen åtskilliga decennier med kollegan Hans Villius. De två är ju de stora pionjärerna i svensk tv-kultur för det numera internationellt så brännheta ämnet historia i rutan. Deras berömda seriedokumentärer om svenska folkets underbara öden under 100 år handlar inte bara om prisbelönta grepp i konsten att berätta historia runt en enda bild. Framgångarna handlar om att publiken gillar lyhörda folkbildare som med gedigen hemmastaddhet i konsten att berätta till rörliga bilder serverar klara besked utan att famla.

Häger och Villius utgick från gedigen hemmastaddhet i den akademiska världen.

De profilerade framför allt vad tv numera markerat är ute: en gedigen allmänbildning. De gjorde tvärtom: visade att kunnandet är vägen till fantastiska program. Idag är nämligen teamet upplöst. Häger jobbar vidare på egen hand och Villius har pensionerat sig. Arvet efter dem då? Tja bryr sig Sveriges Television längre om kunskaper? Man har lagt ner sin förnämliga vidareutbildning där rader av kurser förgyllde Värtahamnen som landets eget tv-universitet. Serien ”Det nya Sverige” är ett exempel på vad som kommit i stället. I halvtimmesavsnitt en gång i veckan efter ”Aktuellt” möter vi vad som ska föreställa en profil på invånarna i dagens Sverige. Dramaturgin stampar på en nivå som inte skulle hålla ens för ett kulturinslag i ”Aktuellt”. Den ena producenten efter den andra profilerar famlande och otydliga budskap.

I en tid när tv:s särskilda uppgift är att verka för allas plats i Sverige har vi en tv som inte kan meddela sig till rörliga bilder.

Inte bara för att serien produceras regionalt påminns varenda tittare om det som är värre än en tv som inte har pengar. Det är chefshierarkier lokalt och centralt som inte längre begriper sig på tv.

Situationen ska ses mot de väldiga satsningarna inom europeisk allmän-tv just nu på precis samma ämnen, dessutom bland de hetaste inom den internationella tv-världen genom allt flera nyhetskanaler.

Men fortfarande jobbar alltså Olle Häger, fast som sagt, han visar sig aldrig i rutan. Minst av allt i senaste dokumentären, ”Att leva på skaren”, porträttet av Sara Lidman i söndags, tillika det första där en erfaren historiker som begriper sig på bilder talar med en författare. Det blev också en intervju olik alla andra hon varit med om. Inte en enda gång lyckades heller denna scenvana eldfågel ta över showen med sin hisnande drivenhet. Hon fick nämligen frågorna som ingen annan ställt och det apropå att det gått 50 år sen hon med romandebuten ”Tjärdalen” skapade sitt drottningrike av kronotorparna och överlevarna i Västerbotten. Hägers omsorgsfullt utvalda arkivbilder från 20-talets fattigvintrar och oändliga ödevägar ackompanjerade av stillsamt svängig sydamerikansk filmmusik lyfte ”Tjärdalen” till ett Out of Västerbotten medan hans frågor förvandlade Sara själv till en svensk Karen Blixen med samma sinne för hänförelse, härligheter och förankring i det förgångna som ständigt närvarande i varje öde. Att Häger själv i sina frågor inte bara är historiker utan också arbetar med ett språk värdigt en poet gör att publiken får en story som aldrig berättats i tv tidigare. Och bra tv, det är konsten att ha en bra story.

Var den än finns. Inte för inte återkommer Häger i höst med storyn om det Sverige som skapades i Finspång 1953 med Frank Sinatra i Folkets Park.

Det är bara tv-ledningen som tror att konsten att berätta om Sverige inte är nån konst.

Kerstin Hallert