Kunskaper har tappat i betydelse i tv-världen

TV

Ett av de mest oemotståndliga programmen råkar vara ett av de äldsta: nu 41-åriga "Vi i femman". Programmet har överlevt decenniers trendnisseri i samhället som i statstelevisionen. Det handlar trots allt om det som varit det allra mest förbjudna alltsen 1968 i svenskt skolväsende: kunskapskrav och betyg. Här sätts betyget i form av fortsatt deltagande i tävlingen fram till finalen. Där i festliga former markerar vuxensamhällets företrädare - programledaren och domaren - sin syn på kunskapsresultaten. Det vinnande laget får en slant. Just det, självaste kapitalistsymbolen. Må vara att de enskilda elitisterna inte får behålla slantarna. Här gäller principen en för alla och alla för en. Pengen - futtiga 25 000 kr - går till vinnarens egen skolklass.

Man anar modiga producenter bakom denna helsvenska tävlan i något så stenåldersmässigt ute som allmänbildning och det bland elvaåringar.

En gång hade "Vi i femman" hög status som enda chansen för den åldergruppen att alls bli tv-kändisar. Men hur ser det ut i dag? Nu är kunskapsprogram i en tv-värld som bågnar av dokusåpor bara ett av flera sätt att få utrymme i tv. Kunskaper har tappat i betydelse som profil på en vinnare. I "Bingolotto" behöver ingen kunna stava en gång för att vinna en miljon varenda lördag.

Om "Vi i femman" håller på elvaåringar med gammeldags prestationer i kunskaper och skärpa så är vuxenvärldens företrädare desto trendigare. I den presentation av sig själva som ligger på programmets websida aktar de sig noga för att profilera kunskaper och skärpa som ett sätt att profilera livskvalitet.

Ingen av dem låtsas om några intressen överhuvud. Victoria Dyring säger endast att hon just fyllt 30 år men föredrar att berätta om att hon som liten drömde om att köra stora truckar för det tyckte hon verkade som att ha makt. Lika omsorgsfullt snällt presenterar sig domaren Jonas Hallberg med att han har svårt att ta sig något för och helst skjuter upp vad han måste göra till sista minuten. (Här instämmer Dyring ivrigt). Den påtagliga ivern att profilera mesig oföretagsamhet inför publiken kontrasterar starkt mot de tävlandes egenskaper. Denna elit av elvaåringar ångande av gränslös energi och nyfikenhet är med i tv just precis för att de ger järnet inför de tuffa krav som programmet står för.

Frågan är varför programledare och domare sviker programprofilen med att presentera sig som lika ointresserade av kraven på kunskaper och prestation som en rapport från Skolverket? Varför tar de inte ställning för programmets särart? Den är nämligen allt annat än självklar i den tv-värld som vuxit fram i dokusåpornas epok. Eftersom elvaåringar tillhör den åldersgrupp som ser allra mest på tv så vet de också vad som är själva grejen med att delta. Att vara med i tv. Alla vill nämligen vara en vinnare för bara vinnare syns i rutan. Ändamålet helgar medlen. Elvaåringarna ställer snällt upp för kunskapstävlan.

Det finns så få tävlingar som är öppna för elvaåringar i tiden.

Fast nu kan ju också barn bli vinnare långt före elva år om de jobbar för att spela vuxen som playbacksjungande småstjärna i Fyran. Alla väntar på livets stora chans: att vara stor nog att tas ut som medverkande i en såpa.

Inte för inte är det mest sedda barnprogrammet "Robinson".

"Vi i femman" står för en gammeldags filosofi när man i dagens tv-värld utser vinnare utifrån kunskapskrav.

Och en sån tur att programmet finns. Mer och mer profilerar sig "Vi i femman" som utmanaren av den kroppsfixerade tv-värld som dagens elvaåringar är hänvisade till.

Kerstin Hallert