Ingmar Bergman är vår tids internationella tv-guru

TV

Det är kul att se hur svenska tv-program inspirerar programtablåer i andra länder. Fransk-tyska kvalitetskanalen Arte hade nyligen en temakväll om europeisk flyktingpolitik byggd på Axel Arnös mångfaldigt prisbelönta dokumentär "Fortet Europa".

Parallellt med Öppna mästerskapen i tennis i Paris visade franska kvalitetskanalen Planete Folke Rydéns dokumentär om Björn Borg.

Det stora svenska namnet i tv-världen är och förblir Ingmar Bergman. Hans passion för tv har skapat en formidabel glans åt Sveriges television.

Men vad har han för tack för det? Inför maestrons 85-årsdag visas i sommar hans mest berömda långfilmer, javisst, men bara en enda tv-produktion, den nu 30 år gamla "Scener ur ett äktenskap". Bergman som nydanare av tv är fortfarande serien som aldrig gjorts.

I tv:s källare ligger Bergmanskatterna och dammar alltifrån tidiga tv-uppsättningar av teaterpjäser som råkar vara milstolpar för tv-världen i allmänhet och hisnande svensk tv-kultur i synnerhet.

Men Sveriges television lägger inte ner ett korvöre på saken. Bergmans formidabla öga för lilla rutan vill ingen låtsas om. Hans passion för tv delas inte av det politiskt korrekta kulturetablissemanget.

Också inom tv självt är mången för fin för tv. Det är ju tv som är dumburken. Nästa vår som först, utlovas en dokumentär i tre delar om Bergman av Marie Nyreröd. Det är inte mycket till precisering för den som väntar på den verkliga nydanaren: storyn om Bergman och tv. Det hjälps inte att Bergman själv i höst kommer med "Saraband", en pinfärsk fortsättning på "Scener ur ett äktenskap".
Reprisen av "Scener ur ett äktenskap" påminner om hur han influerade såpagenren med en ny syn på kvinnan som senare resulterade i den nya kvinnobild som lanserades av "Dallas".

Varför hunsar tv så med Bergman? Vad är det som måste hållas undan offentligheten? Att han gick emot jantelagen med sina projekt som att göra folklig underhållning av en opera? Och sen hur fel alla hade.

Bergmans "Trollflöjten"blev en internationell succé som skapade helt nya genrer inom tv. Sen lät Bergman Sveriges television stå där med glansen. Han skänkte intäkter och rättigheter till företaget.

Reprisen av "Scener ur ett äktenskap" påminner om hur han influerade såpagenren med en ny syn på kvinnan som senare resulterade i den nya kvinnobild som lanserades av "Dallas".

För att inte tala om hur han lanserade ansikten i närbild som ett sätt att skapa närhet med lilla rutans knepiga format.

"Scener ur ett äktenskap" är också en påminnelse om Bergmans mästerskap med tv:s särart att synliggöra det osynliga. Det handlar inte bara om att inget kan vara mer inne i rutan än förljugna äktenskap.

Att återse paret Marianne och Johan känns som att bli hembjuden till Hillary och Bill Clinton.

Må vara att Bergmans grepp om svenska överklassens diskreta charm med tiden blivit svåråtkomligare. När Marianne exempelvis visas nerbäddad efter abort på privatsjukhus profilerar Bergman det Sverige där fri abort ännu inte fanns annat än för folk med pengar och förbindelser.

Han är dock den siste att propagera för fri abort. Hans moral har andra perspektiv.

Greppet om de självbedrägerier som kan fås för pengar är snarare släkt med Dr Phil i fyran.

I vilken utsträckning Dr Phil påverkats av "Scener ur ett äktenskap" väntar vi på besked om. Klart som korvspad är i alla fall att det inte är mycket till klass med en radda biofilmer i repris som hyllning från Sveriges television åt en internationell guru inom tv-världen som Bergman på hans 85-årsdag.

Över nitet i det loppet på rättfärdighetens väg står en odör av enkel fotsvett.

Kerstin Hallert