Inträngande porträtt om en stor poet

TV

Midsommarafton är förstås den stora svenska nationaldagen. Det är en dag då tv profilerar en naturlig särart och samhörighet bra mycket lödigare än i det töntiga flaggspektaklet i en ännu töntigare tv-sändning varje 6 juni. Istället för passion och entusiasm för Sverige i tv möter vi 6 juni med sändningar på rutinens brant och kompakt angloamerikanska programtablåer alla dagar i veckan.

Var är granskningen av fenomenet 6 juni? Var är tv-dokumentären om senaste rönen om Gustav Vasa? Var är granskningen av den andra anledningen till den nationella samlingen 6 juni, l809 års författning? En mer kvinnofientlig författning har svenska vita män inte klubbat igenom, vilket juridisk forskning påpekat sen länge. För att upptäcka det krävs viss läskunnighet. Det enda vi vet om redaktionen för sommarens feministprogram ”Push up” är att den varken läser eller tänker.

Sändningarna som lyfter fram det vi står för är viktiga.

Ett underbart exempel är porträttet av skalden Tomas Tranströmer, sänt på midsommarsöndagen. Det är ett genialt grepp av tv:s store dokumentärfilmare Eric M Nilsson och Marita Gatte att profilera svenskheten hos Tranströmer utifrån hans allmängiltighet som översatt till 50 språk. För första gången tecknas en poet utifrån tre av hans översättare.

Franske Jacques Outin i sin tur berättar att Tranströmer på franska inspirerat också icke-svensktalande att översätta direkt från franskan. På så sätt har Tranströmer läsare i Vietnam. Hur resultatet blivit kan Outin inte säga eftersom vietnamesiska inte är hans bord. Men det tv-publiken inte missar är passionen hos översättarna för Tranströmers exakta enkla och raffinerade bildspråk. Den tyske översättarens aristokratiska framtoning och eleganta analys kontrasterar med den språkets musikant som arbetar med Tranströmer på holländska medan den lyhörde fransmannens beundran för Tranströmers landskap ställer de spännande frågorna om orden. Skenbart enkla begrepp som ”klippa” väcker inte samma associationer hos en fransk läsare med annat förhållande till naturen. Tranströmer själv syns i programmet men hörs inte annat än i pianospel med vänsterhanden som en markering av följderna av en hjärnblödning för flera år sen. Talsvårigheterna förvandlar Tranströmer till en hemlighetsfull och välvillig gud närvarande och uppmärksam antingen samvaron stavas seminarier eller sommarfester.

Tystnaden har sin särskilda ställning i Tranströmers diktning också. Som översättarna understryker avslöjar han aldrig något om sitt privata jag hur personligt hans perspektiv än är. Nilssons porträtt har samma absoluta känsla för klass. Inte en sekund att Nilsson faller för frestelsen att låta Tranströmers hustru Monika berätta detaljer ur parets vardagsliv. Vi möter henne endast som en av uppläsarna av dikterna, den enda som läser på svenska. Resultatet av den fasta gränsen mot det privata skapar just precis den mest inträngande eleganta och spännande studien av en stor poets verk som svensk tv gjort. Nilsson själv översätter inte minst för första gången en av Tranströmers dikter, ”Carillon”, direkt till kamerabild.

Han är själv en legend inom dokumentären. Eric M Nilsson upptäcktes av ingen mindre än Lennart Ehrenborg, den svenska tv-dokumentärens fader. Då som nu fanns aldrig några pengar på tv. Det var inte bättre förr. Men Ehrenborg gav järnet och medarbetarna hade passionen.

Resultatet blev mängder av svenska program mot alla odds.

Midsommar eller ej, det ska vara den nationella särarten.

Kerstin Hallert