Elvis-natten årets sommar-händelse

TV

Håller nätterna i rutan på att bli den nya spelplatsen om publiken? Årets sommarhändelse är onekligen tolv timmar Elvis på raken eller konsten att förvandla natten till en lödig happening med producenten Jovan Radomir. Förevändningen att det gått 50 år sen Elvis gjorde sin första studioinspelning är just så egendomlig som att resultatet av satsningen blev en rejäl publikframgång. Nu har tv alltså publiksiffror på att svenska folket dels inte stänger av tv:n under semestrarna, dels gillar hela temanätter.

Radomirs lyckade Elvis-natt tar de roliga och passionerade greppen om tv-världens mångfald.

Sveriges Television har profilerat natten som ett suveränt laboratorium för satsningar som de kommersiella kanalerna aldrig ger plats för. Tala om att utmana den kommersiella tv-världen med recept oberoende av dygnets övriga hårt hållna programtablåer. Tala om en tv som skakat liv i natten utan hjälp av stora sport-evenemang.

Och ju fler tittare som upptäcker att allmän-tv utmanar den kommersiella tv-världens gigantiska särintressen desto bättre både för allmän-tv och publiken. Inte för inte är Elvis-natten inspirerad av den mesta allmän-tv som finns, brittiska BBC. Fransk-tyska allmän-tv-kanalen Arte som utvecklat temakvällar som tv-genre längre och roligare än nån annan europeisk tv-kanal sparar heller ingen möda på satsningar där tv-världens mångfald är själva grejen på ett sätt som de kommersiella kanalerna inte har råd med.

I svenska tv-landskapet har nätterna sen länge använts av de kommersiella kanalerna för filmer och serier, det vill säga underhållning, medan Sveriges Television före Elvis-natten på ett extremt sätt skilt sig från allmän-tv i Europa med att använda nätterna till att veva enbart regionala nyheter timme ut och in omväxlande med fem minuters rubrikuppläsning från ”Rapport”, en bokstavligen sövande komposition.

Inget ont om regionala nyheter i sig – de står för sommarens rejäla utmaning av nyhetstorkan i ”Aktuellt”, ”Rapport” och fyrans ”Nyheterna”.

Med små medel tecknar regionalnyheterna varenda dag ett vitalt porträtt av Sommarsverige.

Men inte är upprepningarna natten igenom mycket till handlag med natten.

Elvisnattens publiksiffror visar det starka suget efter en aktiv tv tillgänglig för alla. En särskild poäng är onekligen att tv bjussat på festnatten utan att tvinga folk att lägga pengar på box för digitalkanal.

Den andra ljuspunkten i sommar är Bergman-filmerna på tidig söndagkväll. Jovisst har tv valt filmerna i stället för att gå ner i arkivet och leta fram de många bortglömda bevisen för mästarens outsläckliga kärlek till den av etablissemanget så föraktade tv:n. Bergman har som ingen annan utvecklat tv, suveränt trotsande det finkulturella gläfs om tv som dumburken som alltsen tv-starten 1956 kört samma provinsiella stuk på motståndet som man hittar idag i ”SVT Morgons” diskussioner om EMU.

Å andra sidan har tv lyckats göra Bergmanfilmerna i sommar till en höjdare.

Tacka Marie Nyreröd för det. Inför varje visning bjussar hon på ett par korta minuters försnack med en avspänd och generös Bergman. Det greppet skriver tv-historia. Det har utvecklats till tidernas porträtt på Bergman själv alltifrån kommentarerna till filmerna med grepp om orden som slår vartenda inslag i ”Värsta språket”. Med lika obesvärad säkerhet förvandlar han sina minnen av inspelningarna till cliffhangers i bästa tv-stil.

Äntligen visar tv honom som han är, en absolut förförare, den sort som vet precis var lopporna sitter.

Kerstin Hallert