Ett starkt porträtt av svensk ynkedom

TV

Kanalerna ligger i startgroparna för höstsäsongen efter en sommar med publiksiffror som visar att tv-tittandet aldrig tar semester. Somrarna är med andra ord idealiska laboratorier för nya idéer. Natten runt Elvis Presley – tolv timmar på raken – är ett verkligt kul exempel från Sveriges Television. Vi ska inte behöva ha en ny säsong med en tv som inget lärt och inget glömt.

En annan sak är att detta enda företag med garanterade statliga miljarder inte kan lägga rubbet på programutveckling. Det anses viktigare att en av ingen enda tittare efterfrågad övergång till nyaste digitala teknik får kosta skjortan utan att publiken ges minsta garanti för bättre program. Det enda som är säkert är högre utgifter för tittandet.

Inte heller låtsas styrelsen eller tv-chefen om de orimliga kostnaderna för en föråldrad organisation. Som bekant har ingen, minst av allt riksdagen, nån insyn i den för allmänna medel drivna tv:n i allmänhetens tjänst.

Public service är secret service, som folkpartiledaren Lars Leijonborg slagit fast.

”Uppdrag granskning” har haft uppföljningssommar till tidigare inslag. Idel starka grejor och just därför så knepigt att upptäcka att redaktionen egentligen inte bryr sig om sina egna inslag. Karin Hübinette är lika rapp i presentationen som med att slå igen butiken. Inte tal om efterföljande studiodebatt. Typiskt är uppföljningen av Oscar Hedins i februari sända reportage om Atlas Copcos och Sandviks engagemang i guldbrytning i Ghana.

Det första inslagets isande påminnelser om en bokstavligen mördande hänsynslöshet mot människor och miljö väckte uppseende nog för att såväl företagen som svenska Metall begav sig till Ghana för att undersöka på plats. Tala om tv:s makt.

Sämre blev det inte när Hedins uppföljning blev ett starkt porträtt av svensk ynkedom när den är som ynkligast. Den undersökande resan hade nämligen arrangerats av de utpekade gruvbolagen själva. De svenska besökarna hade inte begärt möten med drabbad lokalbefolkning. Sandvik skickade dock två pavor sprit till en by som man aldrig besökte. Vid hemkomsten skrev Metall, precis som företagen, friande rapporter.

Hedin själv sprättade lätt upp Metalls utsände, internationelle sekreteraren Roger Johansson. Företrädarna för Atlas Copco och Sandvik – från direktionsledning till informationscheferna – anlade moteld med försvarsmekanismer som hade man inget lärt och inget glömt efter 40 år med tv.

Ordföranden i Svenska Naturskyddsföreningen Mikael Karlsson suckade mycket riktigt att skickliga företag inte agerar på det viset längre.

Regeringen bär också ansvar, inpassade försiktigt socialdemokratiske riksdagsmannen tillika ghanafödde Joe Frans.

Men varför medverkade då ingen från regeringen i sändningen? Var fanns Världsbankens utvärdering av gruvbrytningen från förra året? Diskussionen inom OECD? Företrädarna för långivande svenska banker och statliga Exportkreditnämnden? Företrädare för ägare av stora aktieposter i företagen? Varför ingen från nätverket Swed Watch med särskilt engagemang i svenska företags agerande i u-länderna? För att Hedin inte var proffsig nog att löpa linan ut eller för att ”Uppdrag granskning” inte gav järnet med studiodiskussion? Och vem vann på tigandet? Inte ”Uppdrag granskning”. Inte tilltron till tv.

För utan mångfald i rutan, ingen klass på avslöjandena.

Kerstin Hallert