Synd att inte granska fenomenet Stenbeck

TV

Kändisar är tv-världens stora grepp om epoker och hjärtedjup. Lyskraften räcker till bra tittarsiffror om handlaget duger till att leta i arkiv och bland vittnen. Det hela serveras bäst till knappa kommentarer från den alltid lika osynlige berättaren. Mästaren alla kategorier stavas Olle Häger, veteran i konsten att i tv samla publiken runt svensk historia tillsammans med Hans Villius. Numera ensamvarg i rutan med lustfyllda porträtt av epoker han själv väljer ut. Senaste ljuvligheten - "Frank Sinatra glömde aldrig Finspång" - är inte minst en stark påminnelse om tv:s förmåga och uppgift att skapa samhörighet.

Med Sinatras korta turné våren 1953 med dåvarande hustrun Ava Gardner som förevändning profilerar Häger såna som vi var för 50 år sen eftersom vittnena lever och har hälsan, och blir ännu mer oemotståndliga av att de aldrig kunnat drömma om att deras minnen skulle duga för tv.

Det ska sägas förstås att Hägers handlag, precis som redigeraren Kjell Tunegards, röjer insikten att djävulen sitter i detaljerna och enkelt hanterar konsten att aldrig tappa bort sig i dem. Såsom i en spegel profileras ett anspråkslöshetens och vanlighetens Sverige där salta damer med hjärta och uppfinningsrika ynglingar med passion hanterar det celebra avbrottet i en vardag som ändå inte är så vidare grå. Även Maurice Chevalier hittade ju till Finspångs folkets park.

Skildringen kryddas av Hägers påminnelser om hur Sinatra mobbades av pressen. Journalisten Lasse Westman deklarerar att Hollywoodproffset utsattes för det första svenska mediedrevet. I alla händelser avfärdas han lika stenhårt som nånsin euron i folkomröstningen.

- Vi klarade ju oss så bra med Snoddas, som Alf Montán och Putte Wickman biter av om det nationella trauma som Sinatras lyskraft åstadkom i tidens spalter.

Helt annorlunda fungerar den lyskraft som omger mediemogulen Jan Stenbeck och hans epok, inkännande fångat av Karin Swärd i fyran.

Stenbeck är tacksam som en den svenska offentlighetens Gustav Vasa, som rider in för att ställa till det för Wallenbergarna. Men Swärd vill inte röra vid själva mysteriet, nämligen hur en pappas pojke, goddagspilt och gedigen överklassare från Östermalm, som Stenbeck, skolad i den amerikanska kapitalismens hjärta, kunde bli populär som en Snoddas med fast grepp om det socialdemokratiska etablissemanget. Swärd lyfter fram förförarens avundsvärda redskap, en briljant hjärna, massor av pengar, en romantisk litet vädjande läggning till just den Snoddasliknande folklighet som överklassen är så bra på.

Men Swärd gör sig själv till en del av tigandet i Sverige när hon aktar sig för minsta perspektiv på Stenbeck och jetsetarna i den socialdemokratiska partisocieteten. Enda exemplet Björn Rosengren slipper motfrågor där han lovordar den hand som föder honom sen han gick direkt till Stenbeck med ministerinsyn på svenska telekommunikationer.

Och varför tiger Swärd om att Stenbeck aldrig behövde bry sig om arbetsmarknadens lagar och ägnade sig åt rovdrift på unga människor, precis som han bröt tv-monopolet och startade mediekanaler för att slippa konkurrenter? Swärd är noga med att dra fram att han sponsrade en stiftelse för ryggmärgsskadad kompis, men inte det märkliga i att Stenbecks popularitet aldrig naggades i kanten med de vräkigaste kapitalistfasoner, som att lägga grabbiga hundratals miljoner på havskappsegling medan mogulerna Ted Turner, Bill Gates, och Soros satsade på FN och biståndsprojekt.

Det är synd att Swärd avstår från granskning av fenomenet Stenbeck.

Flatheten mot honom är som mobbningen av Sinatra, en underbar story för tv.

Kerstin Hallert