"Dokument inifrån" hamnar i skuggan av "Uppdrag granskning"

TV

"Dokument inifrån" är det granskande programmet som alldeles för ofta hamnar i skuggan av det glamorösa "Uppdrag granskning". Det hjälps inte att "Dokument inifrån" satsar på något så sällsynt i svenska tv-landskapet som ett garanterat politiskt inkorrekt perspektiv.

Jag syftar självklart dels på Oskar Hedins avslöjande av regeringens ansvarsalösa feghet inför internationell statsterrorism på svensk botten, dels på Dan Josefssons lika politiskt inkorrekta skildring av flerpartiuppgörelsen i pensionsfrågan, en Kafka-story om en insynsskyddad verksamhet som rejält kvaddar myterna om svensk öppenhet. Mirakulöst nog kommer den i maj visade systemkritiken ("Vem vill bli pensionär?") att gå i repris sent torsdag kväll, men det är så långt som modet sträcker sig på tv. Ett program av den här kalibern kräver en efterföljande debatt där politikerna ställs till svars med samma engagemang som tv visar livbolagens direktörer.

Den påtagliga handfallenheten på tv inför Hedins och Dan Josefssons politiskt inkorrekta perspektiv kontrasterar mot haussandet av företagets politiskt korrekta medarbetare som Janne Josefsson och hans dolda kameror i "Uppdrag granskning". Mindre känt är att samme Josefsson absolut inte vill ha insyn i den egna verksamheten med absolut vägran inför varje granskning av underlaget för hans valstugereportage av etablerade medieforskare.

De senaste veckorna har "Dokument inifrån" i tre fristående program frågat vad det är för fel på socialen. Inget av programmen har väckt nämnvärd uppmärksamhet, men dessvärre är inte anledningen den generade tystnaden för att ha släppt fram ett politiskt inkorrekt perspektiv. Tvärtom, inget kan vara mer politiskt korrekt på tv än att hitta fel på socialen. I decennier har program lyft fram outhärdliga detaljer precis som man nu gjort i tre avsnitt koncentrerade kring de mest utsatta, barnen, för att visa hur tokigt socialen arbetar.

Dessvärre missar vartenda program att placera socialen i den svenska myndighetskulturen. Det isande kännemärket för den är ett otydligt förhållande till utkrävande av ansvar. Regelverk finns men används inte. Om debatten om socialen ska komma vidare måste ansvarskulturens obehagligheter lyftas fram i ljuset i stället för att exempelvis kolla hur man gör i England som ett av programmen gjorde. Det vi har i Sverige har vi faktiskt här, inklusive en regering som helt slapp undan varje krav på översyn av vem som ska ta initiativet för att utkräva ansvar. En annan förbigången detalj är undergrävandet av friheten i det lagbundna samhället med myndigheter förvandlade till töjbara resultatenheter som suddar ut gränsen mellan sig själv och annan samhällsverksamhet. För att skälla på socialen krävs insikter om särintressenas skyddade verkstad, snarare än fler outhärdliga detaljer om hur barn far illa.

Morgon efter morgon profilerar fyran fräschör i sina sändningar. Frågan är dock om programmet nånsin varit lika bra som nu med Tilde de Paula som programledare. Greppet om tidningskrönikan som ett fall för gästerna är ett annat lyckat grepp. Och så den friska blandningen av gäster, alltid steget före. En annan poäng är synliggörandet av det osynliga Sverige när fyran ger plats för begåvade ungdomar som födda i svenska invandrarförorter har det gemensamt att de talar svenska med brytning till uttrycken som väntar på att "Värsta språket" ska sluta med sommarlovet. Under tiden seglar raffiga "Paradis" upp i rutan, fränt, roligt och tänkvärt med absolut korrekta accenter.

Kerstin Hallert