Äkta passion i fiffig historie- dokumentär

TV

”Pocket” är programmet som gjorde bort sig redan innan det startat. Går man ut med påståendet att ett nytt program om böcker ska ta ner litteraturen från piedestalen har man inte fattat mycket av vad dryga 40 år med tv betytt för läsandet. Å andra sidan är det ingen nyhet precis att tv ingenting kan om tv.

Svensk tv:s gigantiska och aldrig erkända kulturinsats är nämligen just precis att ha fått upp läskunnigheten i nationen. Vi har aldrig under hela vår historia läst så bra som nu. Att detta aldrig erkänts av de etablerade institutionerna från den tv-lösa stenåldern förändrar inget i sak: svenskarnas allra underbaraste öde är att ha en tv som aldrig haft råd att dubba inköpta program till svenska och att erbjuda en programtablå som domineras av program köpta utifrån. Vareviga tittare har vareviga dag från tidig ålder tvingats läsa textremsor och det i uppdriven takt för att hänga med.

Eftersom vi lågt räknat ser tv minst två timmar dagligen handlar svensk tv om läsövningar så omfattande att skolan kan slänga sig i väggen.

Undra på att vi är världens mest tidningsläsande folk och numera köper tio miljoner pocket om året. Undra på att det lönar sig att distribuera pocket lika självklart som tidningar till de lokaler vi besöker varenda dag och som har öppettider som inte precis rimmar med villkoren för fattiga kommunala bibliotek och nedläggningshotade bokhandlare. Med andra ord kan grejen för ett nytt program i tv om böcker inte gärna vara att litteraturen behöver plockas ner från nån piedestal.

Redaktionen för ”Pocket” har missat det härliga med Sverige, nämligen att läsandet genom tv blivit underbart problemfritt. Vilket kul program att göra om Sverige i ”Värsta språket”-stil!

Så det är trist att Pocketredaktionen gör tvärtom: utgår från boken som ett problem. Läsarna förutsätts kämpa med det problem som programledaren Mikaela Perier formulerar som att ”litteraturen ses som litet finare än andra kulturyttringar”. Det som krängs som budskap till målgruppen är alltså varken mer eller mindre de politiskt korrekta särintressenas mossiga Sverige-bild uppifrån de statliga kulturutredningarnas piedestal. Det går inte att dölja, hur än stylisten spräcker livstycket på att pryda Perier med symboler för snille och smak, som basketdojor i jumboklassen till väldiga ringar i öronen svajande som en midsommarstång i höststorm.

Absolut äkta passion finns hos Marianne Söderberg och hennes redaktion i avsnitt efter avsnitt med den internationellt verkligt nyskapande historiedokumentären ”Din släktsaga”. I tv-världen är historia är en av de stora heta genrerna, men inte i svenska tv-landskapet där man aldrig hittar historia som särskild rubrik. Samma sak med webben hos Sveriges Television. Den som klickar upp sig till den genomtänkta sajten för ”Din släktsaga” hittar inte serien under rubriken Samhälle (där finns däremot den poänglösa dokusåpan ”Tidningsliv”) eller under rubriken Kultur (där finns ”Studio Pop” och ”Pocket”) utan under rubriken Hem och hälsa. Där, inpetat bland må-bra- och fixa-själv-programmen som ”Fråga doktorn”, ”Toppform” och ”Sommartorpet” finns sajten för ett av de starkaste samhälls- och kulturprogram som tv gjort.

Sant att redaktionen inte kan arbeta som Tom Alandh med hisnande närhet i det mänskliga dramat. Däremot fattas inget vad gäller lyhördhet med publikens bilder och brev till utblickar om tiden och utsökta berättartekniska lösningar. ”Din släktsaga” profilerar sig väl med tanke på att liknande serier visas litet varstans i europeisk allmän-tv.

Med så internationellt konkurrenskraftiga nydanande program är det hög tid att Sveriges Television markerar toppform genom att låta tidernas tv-ämne, historia, bli egen genre.

Kerstin Hallert