Robinson - tv-världens Bond

TV

Det börjar bli som med James Bond-filmerna. En annan kär gammal vän. Varje gång skruvas förväntningarna upp. Den här gången ska det minsann bli som förr i tiden. Och så blir man alltid lika besviken.

Nu har Sveriges Television lagt till undertiteln "Det sista äventyret". Men det är ju inte alls säkert att det blir den sista omgången av "Expedition: Robinson". SVT lär i och för sig, med sin ekonomiska kris, knappast ändra sig och köra ett varv till. Men andra kanaler står och väntar på att få ta över. Säkert TV 3. Kanske också

TV 4, om det inte räknas som en för stor prestigeförlust att ta över något som är så intimt förknippat med SVT.

Pierce Brosnan slutar som agent 007 efter nästa film. Bland ersättarna har det ryktats om Clive Owen och Jude Law.

Anders Lundin verkar inte ha någon lust att följa med sitt program till en annan kanal. För de flesta tv-tittare känns han i dag självklar som "Mr Robinson". Enligt rykten tackade dock ett femtiotal personer nej innan han fick jobbet. Nu har programmets status, mycket tack vare just Lundin, stigit under de senaste åren. Det lär nog finnas rätt många även etablerade tv-profiler som kan tänka sig att ta över programledarrollen. Kanske kan till och med Harald Treutiger tänka sig att "göra en Sean Connery" och återvända till det program han var med om att starta.

Ett program som kom att revolutionera tv-världen. Ett program som spelat på tok för stor roll i mitt liv.

Det känns som en evighet sedan Harald Treutiger mötte den svenska pressen klädd i tropikhatt. Bredvid honom, framför några låtsaspalmer, stod den rätt nya nöjeschefen Pia Marquard. Vid den tidpunkten var den trevliga danskan okänd utanför tv-huset. I branschen pratades det mest om hennes korta kjolar och att ingen förstod vad hon sa.

Treutiger och Marquard var rätt kaxiga när de presenterade sin nya lördagsunderhållning som en blandning av "Robinson Kruse", "Flugornas herre" och "Tio små negerpojkar". Jag gillade att de verkligen verkade brinna för denna nya typ av underhållning.

Efter premiäromgångarna, när det stod klart exakt hur elakt det kunde bli i örådet, drogs ett av de största dreven i svensk mediehistoria i gång. I SVT-huset blev Treutiger och andra som jobbade med programmet mobbade. Tv-kritiker och andra fullkomligt vrålade "nedläggning". Pia Marquard tröttnade på den svenska mentaliteten och avgick.

Folk i min omgivning tyckte att jag inte var klok som försvarade programmet. Det var ju fascist- och mobbnings-tv. Jag tyckte snarare att det var nyskapande tv-underhållning. Människor - som alla hade ställt upp frivilligt - utsattes för hårda prov och deras relationer till varandra drevs till sin spets. Det var provocerande, visst, men jag har alltid varit svag för allt som inte vill stryka medhårs.

Herregud, hur många år hade man inte stått ut med menlösa nöjesprogram som predikade en slags trivselfascism. Program som bara stod på där i bakgrunden, som tv-muzak. Äntligen hade vi som avskydde den sortens tv-underhållning fått ett program som var engagerande, som man inte kunde sluta titta på. Det var tufft av SVT:s vd Sam Nilsson att våga fortsätta visa programmet trots den tuffa kritiken. Det dröjde inte heller så fruktansvärt länge förrän den breda opinionen vände.

Ändå har jag blandade känslor inför "Expedition: Robinson".

Programmet fick inte bara produktionsbolaget Strix Television på fötter, det gjorde dem till en maktfaktor i hela tv-världen.

Det unnar jag dem gärna. Men alla dokusåpor som har följt i fotspåren på Robinson och som Strix och andra har hittat på och som bara är sämre kopior - "Big Brother", "Farmen", "Baren", "Villa Medusa", "Bachelor" och många fler - har verkligen smutsat ned tv-utbudet.

Aldrig har så mycket smörja visats i tv som under de senaste åren.

Är man tv-kritiker innebär det att man känner sig lite som Travis Bickle, Robert De Niros rollfigur i "Taxi driver". Man sätter sig bakom datorn i stället för bakom ratten i taxibilen och försöker göra sin plikt och rensa upp i dokusåpaträsket, men det spelar liksom ingen roll, det bara kommer mera.

Så ibland kan jag önska att Sam Nilsson i stället hade fattat det fega och mer politiskt korrekta beslutet.

Som tv-underhållning är "Expedition: Robinson" fortfarande skyhögt överlägsen alla uppföljarna. Proffsigt producerat och med mer omsorgsfullt utvalda deltagare. Det enda man aldrig fått någon riktig fason på är tävlingarna. Ofta har de kvinnliga deltagarna varit missgynnade. Så gott som alltid har tävlingarna varit taffligt filmade. Där - och inte i "På spåret" - borde SVT ha anlitat Georgios Karageorgiou, en av alla tiders främsta sportproducenter.

Jag kommer förstås att titta i vinter också. Fast utan allt för höga förväntningar, utan något brinnande engagemang.

På bio blir det aldrig lika bra som första gången man hörde Sean Connery säga:

- My name is Bond. James Bond.

"Expedition: Robinson" kan heller aldrig bli lika bra som första gången, när både deltagarna och vi tv-tittare inte hade en aning om vad som väntade oss.

Jan-Olov Andersson