Emmas dagbok - del 5

1 av 2 | Foto: SVT
ALLA BLEV LULLIGA På kvällen blev det fest med alkohol och grillad kyckling. "Myshumöret var otroligt starkt och det var härligt att få dela det med Mille."
TV

Emma Andersson är en av de stora profilerna i "Super-Robinson".

Med sig på "Robinson"-ön hade hon en dagbok. Varje dag har Emma skrivit om händelser, tankar och spelet bakom kulisserna.

Så länge Emma Andersson är kvar i tävlingen kommer Aftonbladets läsare att exklusivt få ta del av dagboken varje söndag.

Här är femte delen av Emmas dagbok - bara i Aftonbladet.

Lördag 17 maj

Dag 15

Norges nationaldag hade jag gärna firat i Oslo... Men det går väl lika bra att ligga loppbiten på en ö i Sydkinesiska sjön.

Strålande sol, högt tidvatten och vi ligger utslagna på var sitt lakan och gassar. I dag händer som vanligt ingenting så det är bara att vänta ut tiden. Madde lider av tristess och saknar sin David extra mycket en dag som denna. Tur att man är singel så att man slipper att ha såna tankar.

Har inte alls någon direkt hemlängtan och känner mig mycket starkare den här gången.

Vad jag saknar mest är nattklubbarna och mina partypinglor, speciellt Caroline Boström.

Pål hade lagat trerättersmåltid och det var det godaste jag ätit sen jag kom hit. Hajgryta med diverse ingredienser. Man kan inte tro att det är Robinson vi spelar in, då ska man väl gå ner i vikt, inte upp.

Godnatt tjockis!

Söndag 18 maj

Dag 16

På förmiddagen fick vi via radio reda på ett uppdrag som skulle genomföras under dagen. Ett par skulle skickas iväg för att, vad vi misstänker, delta i någon sorts förhandling. De två största järnviljorna anmälde sig direkt, Mirre och Pål. Båda bergsäkra på att de var "gjorda" för just detta uppdrag. Påls dröm att få åka sprack ganska snabbt när hans andra hälft inte alls visade sig vara så pigg på idén. Sura miner och diskussioner och det slutade med att en högröd, vansinnig, gråtande Jenny sprang ifrån lägret.

Pål var upprörd men lugnade sig snabbt. Typiskt honom. Det slutade i alla fall med att alla var överens att Mirre och Mille skulle åka.

Auktion.

När dom återvände blev det fest i Lag nord. Med sig hade dom nämligen fem grillade kycklingar, brev hemifrån, en back öl, sill, snaps, kaviar, knäckebröd, Marabou-choklad, saltgodis, chips och en korg med diverse överlevnadssaker. Fick bara ett brev, från mamma. Blev lite besviken att jag inte fått något mer personligt än ett mejl. Ska ställa henne mot väggen så fort jag kommer hem och fråga om hon totalt glömt bort att jag sagt till henne att skicka med så MYCKET som möjligt i breven. Alla andra fick godis, kola och dylikt. Ja ja, det var i alla fall gripande och kul att läsa mejlet...

Det andra laget hade fått den stora hemliga lådan där fjolårets vinnare stod, Antoni. Han ska vara med i nästa tävling, morgondagens vattenhinderbana som är hans starkaste gren.

Vi tror stenhårt på att vi klarar av dom ändå. Det ska bli väldigt spännande att se vad som händer i morgon.

I kväll blev det fest. Alla samlades i köket där vi dukat upp med chips, öl, sprit. Snapsvisor sjöngs och visst blev alla ganska lulliga. Man tål inte speciellt mycket härnere. Alla var i sitt esse och Pål allra mest. Han sprutade eld och käkade upp ett av snapsglasen under jubel från oss andra. Han är spritt språngande galen. Vad underbart att känna sig lite onykter och härlig.

Myshumöret var otroligt starkt och det var härligt att få dela det med Mille.

Puss och godnatt.

Måndag 19 maj

Dag 17

I dag var det en person i min närhet som gjorde mig otroligt ledsen. Mer om det senare...

Sov mycket gott med alkohol i kroppen och kände mig utvilad när jag vaknade denna morgon. Vad trevligt vi hade det i går. Lättade upp stämningen lite och alla var så kärleksfulla. Vad lite alkohol kan göra mycket.

Visste att dagens tävling var en vattentävling och redan för X antal dagar sedan var det bestämt vilka som skulle få tävla. Gissa vilka.

Hatar att känna mig nertryckt och oprioriterad. Har inte fått delta i en enda tävling trots att jag lätt, LÄTT, skulle göra det minst lika bra som den där damfrissan. Just nu känns det som jag skiter i vilket och försöker bara att bita ihop till sammanslagningen. Hoppas att jag tar mig dit.

Väl på tävlingen såg jag vilken liten grupp syd har blivit efter att Vincent och Mia fått lämna. Dom skröt högljutt om hur fantastiskt mycket mat dom hade. 20 hajar i nätet varje dag. Eller hur?!

Pratade hastigt med Zübeyde som skulle tävla i sitt lag. Robban tycket det var konstigt att jag inte skulle vara med och jag svarade med ett ryck på axlarna.

Vi förlorade tävlingen med ganska stor marginal. Dom hade vattendjuret Antoni till hjälp och det blev syds räddning. Bajs!

Innerst inne tyckte jag nog att det var en liten knäpp på näsan till "elitgänget", att även dom kan förlora.

Väl tillbaka i lägret sattes ett väldigt obehagligt tissel och tassel igång. Den situationen som jag nog kände att jag hade lite kontroll över var som bortblåst... Alla smög omkring, viskade och ignorerade. Känns som psykisk mobbning och det är jag som är offret. Är det värt det? Jag, Emma, som har ett så otroligt underbart liv därhemma just nu, med människor som aldrig skulle kunna komma på tanken att trycka ner mig eller gå bakom min rygg.

Visst, det är ett spel, ett mycket tufft spel, men min inställning har från första början varit att försöka se det med glimten i ögat. Ja, det finns pakter, och ja, jag har varit involverad. Men när det grävs längre och längre ner på djupet tycker jag att det blir jobbigt. Jag mår väldigt dåligt. Just nu vill jag bara hem. Hem till min fina lägenhet, hem till mitt liv. Men jag ska försöka, ett tag till måste jag klara. Man är så påverkad i hjärnan att en ständig huvudvärk finns där. Dagarna går upp och ner och i dag är det definitivt ner.

Mille, som lagt märke till att jag var nere, föreslog att vi skulle gå bort och prata lite. Gud vad skönt, tänkte jag och kände att jag ändå kanske hade en vän/person som jag skulle kunna och jag vill öppna mig för. Det som minuterna senare ramlade ut från hans mun kändes som ett hårt slag. En chock. (Ungefär som när A gjorde slut).

Mille ansåg sig tro och veta att jag försökte utnyttja honom genom att kramas med honom om nätterna" Det kokade inom mig men ville absolut höra det som i mina öron inte ens existerar. UTNYTTJA en människa känslomässigt på grund av en jävla röst i ö-rådet? Vad har han för uppfattning om mig egentligen? Tårarna var inte långt borta men jag lyckades hålla tillbaks dom. Hur kan man? I en sketen dokusåpa? Folk ligger sig till olika saker och ting här i livet, det är väl inget nytt. Men ens tanken" BRYT! Jag vill inte. Vad är det som händer? Är människan inte mänsklig längre? Ska vi bli styrda som robotar? Tydligen.

Ett mycket långt samtal efter detta hoppas jag, och vet jag, att det var en skamsen själ som fått svar på tal. Sex kan man väl ha utan känslor, men ömhet smekningar, beröringar, kyssar är så främmande att ha utan just känslor inblandat, att det aldrig i mitt liv skulle existera. Kändes skönt att få spy lite galla. Tror att jag behövde det.

Slutade med ett djupt samtal om allt ifrån pappa till depressioner. Livet är inte alltid lätt, men jag älskar att leva.

Tisdag 20 maj

Dag 18

I dag är det ö-råd för första gången inom Lag nord. Det var verkligen på håret att jag skulle få lämna expeditionen.

Hela dagen var en enda lång väntan, precis som alla andra dagar. Kändes i alla fall mycket mer avslappnat än i går då inte en människa vågade prata med mig. Så fruktansvärt dåligt att man inte vågar se personen i ögonen som man tänkte, eller tänker rösta på. Madde och jag pratade en del, mycket förhållandesnack. Hon saknar sin David väldigt mycket och har mått dåligt de senaste dagarna. Hon har även antytt att hon gärna åker hem, så därmed är ö-rådet redan avklarat. Trots det känns det lite nervöst i magen. Man vet ju aldrig vad som sägs bakom ens rygg. Litar nog inte på någon här.

Det blev mycket riktigt Martin och Madde som fick lämna. Tre röster på Madde och en röst på Lars blev resultatet. Martin, som också visste att det var deras tur, har varit otroligt irriterad och småsur hela dan. Tycker synd om honom. Han ville så gärna gå längre och gick in i sin roll som jägare till 100 procent. Men han kunde inte göra något för att påverka eftersom Madde ville hem. Han höll ett gripande tal till oss innan han försvann. Tror dock inte att det är slutet för dom som åker ut nu. Kanske finns det en "andra sidan".

På kvällen kändes det jättetomt. Från ett lag på åtta personer finns nu bara sex kvar. En del fördelar dock. Man känner att tävlingen går framåt och dessutom mer mat. Pål lagade ivrigt maten som vanligt och Mirre bakade bröd som vi ivrigt åt innan vi hoppade i säng. Som man nu också kan ta ut svängrummet i.

Godnatt.

Emma Andersson