Gud bevare oss för morgon-tv à la USA

TV

Häromdagen satt plötsligt Mirre från "Robinson" i ettans morgonsändning, privilegierad med den lika oemotståndligt stillsamme som vänlige Morgan Olofsson, med rutans mest lyhörda frågor. Dessvärre blev Mirres närvaro i "SVT Morgon" inte mer begriplig för det.

Till skillnad från "Robinson" är morgonprogrammet heller ingen underhållning. Det är - helt i vital europeisk tv-anda - en lång omväxlande nyhetssändning, där aktualitet och kultur samsas utan problem med ekonomi, väder och sport. Inte mycket talar för att blandningen skulle locka "Robinsons" publik.

Min undran om Mirres närvaro signalerade en mer amerikaniserad profil på "SVT Morgon" försvann snart. Nöjesavdelningen hade snarare dumpat en för opartiskhetens tv brännande fråga hos Morgan. Mirre hade nämligen inte med egna ord fått profilera sin sorti i det aktuella "Robinson"-avsnittet. Andra hade talat i hennes ställe och det med inte vidare smickrande ord. Det för tv känsliga läget löstes med Mirre i direktsändning hos Morgan.

Lyckligtvis passade chansen Mirres känsla för egen kändisprofil. Man anar lättnaden i tv-huset: inslaget hamnade bums på nätet och låg där i flera dar.

Den extra bussigheten försvarar knappast sin plats. Det finns ingen anledning för den icke-kommersiella tv:n att så till den grad rulla sig i stoftet för den kommersiella kraften i sina redan rejält exponerade tv-kändisar.

Det finns anledning fundera över den avgrund som skiljer en europeisk - svensk - morgon-tv och det amerikanska stuket på samma sändning. Det handlar om två världar som aldrig möts.

Under en vecka studerade jag på plats i USA detta gigantiska kommersiella fenomen som tilltalar fler än kvällarnas halvtimmeslånga nyhetsshower. De tre stora bolagen ABC, CBS och NBC konkurrerar med annat än nyhetsinslagen. Morgon-tv har nämligen absolut identiska nyhetsinslag bolagen emellan. Innehållsmässigt har samtliga också kapat alla förbindelser med världen utanför USA.

För en europé är det en rejäl konfrontation med den absoluta isolationism som den amerikanska supermakten finner så lönsam gentemot sina egna medborgare. Elva miljoner amerikaner vaknar varje morgon till morgonsändningar som slåss med kändisar och skandaler. Det är journalistmakt som sviker medborgarna. Det kan sägas att nåt annat inte är att vänta när tv-bolagen ägs av de gigantiska företag som Bush-regimen gillar så mycket. Programledarna själva är onekligen journalister från början. Men den journalistiska uppgiften har bleknat i takt med att morgonprogrammets karaktär inte syftar till att vara en orientering inför dagen som väntar.

Morgon-tv har blivit terapi där publikens behov av trygghet antas vara oändligt. Programledarna har blivit roller i en oändlig dokusåpa. En väl uppövad medveten tafflighet från deras sida symboliserar solidaritet med den flärdfria familjesamvaron hemma hos tv-publiken.

Den blonda hårdingen Diane Sawyer låtsas exempelvis att hon inte vet åt vilket håll hon ska gå i studion, lika säkert som hon aldrig glömmer när hon ska vara tafatt. Intimiteten med tittaren handlar om stenhård lansering också av programledarnas privata problem och glädjeämnen. Här kan man tala om rejäl konkurrens programmen emellan.

Piggast är Katie Couric, vars man dog i tarmcancer och som för egen del gärna berättar om egna tarmsköljningar. Katie tjänar 14 miljoner dollar årligen på sin tappra vanlighet. På samma sätt möter publiken heller aldrig en ny dag i detta sällskap. Det är samma dag som upprepas om och om igen. Gemenskapen bygger på morgonbönens påminnelser om livets problem och glädjeämnen. I vår del av tv-världen bygger tv på allas lika rätt till medvetande om världen och det egna samhället. Det börjar redan i ottan. Tv är i Europa ett redskap i det demokratiska samhällets kamp mot segregation och utestängdhet. I amerikansk tv-värld utvecklas inte den medvetenheten som i Europa eftersom det inte är kommersiellt gångbart. Det är ett annat stuk i Europa på begreppet livskvalitet. En skillnad att vara mycket rädd om.

Kerstin Hallert