Såpornas verklighet - inte bara på ont

TV

Den mest magnifika av tv-institutioner, brittiska BBC, har blivit tidernas såpa om allmän-tv:s framtid. Sen andra världskriget har BBC symboliserat den tv som i demokratins tjänst med statliga anslag ansvarar för information och underhållning utan band till kommersiella intressen eller politiska särintressen. Men intresset ljuger aldrig.

Den så kallade Hutton-rapporten fick BBC:s två högsta chefer att avgå sen rapporten lagt ansvaret på ledningen för att en enskild reporter hävdat att en högt uppsatt källa bekräftat att regeringen överdrivit hotet från Iraks massförstörelsevapen utan tillräckligt faktaunderlag.

En så förintande rapport i en minst sagt ömtålig fråga missar med hästlängder att nita BBC, särskilt som rapporten helt går in för att fria regeringen. Inte vann Tony Blair några opinionssiffror på rapporten. Han vann inget alls på att stöta sig med BBC, som i sin tur förlorade en av de mest dynamiska tv-cheferna i världen, Greg Dyke.

Men visst har BBC varit en påle i köttet länge för regeringen. Vi som följer BBC World i kabelnätet har inte missat att Irakkriget ogillades av reportrarna från första stund. Deras rapportering ifrågasatte dagligen företeelser deras amerikanska kolleger blundade för.

Och BBC:s perspektiv fastnar. Härom lördagen tyckte Londonbaserade Pehr G Gyllenhammar hos Lasse Bengtsson i fyran att nejet till EMU uttryckte svenskt mod.

Men det för allmän-tv i hela Europa tänkvärda är den kommersialisering av BBC som epoken Dyke står för, med skickligt användande av samarbetet mellan Blair och Bush för ett närmande till den lönsamma amerikanska tv-marknaden. En allt glassigare brittisk allmän-tv går en annan väg än den alltmer samhällsmedvetna modell som vårdas i Tyskland och Frankrike. Det ställer Sveriges Television vid skiljevägen. I alla år har företaget okritiskt slutit upp kring BBC. Resultatet är en isolationism gentemot det Europa vi tillhör. Tyska och franska program är okända storheter för svensk tv-publik, hur prisbelönta de än är.

Svenska tittare får svenska och skandinaviska program vid sidan av en förintande dominans av angloamerikanska actionserier, dokumentärer, underhållning, pratshower. I regeringens nya digitala marknät är alla icke-svenska kanaler på samma politiskt korrekta vis angloamerikanska. Där finns inte smultronställen, som exempelvis den fransk-tyska allmänägda berömda dokumentärkanalen Arte. Typiskt nog kallar Marita Ulvskog sin väl genomförda Berlinmur gentemot Europa för public service. Notera engelskan.

Greppet om publikens perspektiv underlättas av att inget program i tv orienterar om tv-världen. Där finns motorprogram som orienterar om bilvärlden och reseprogrammen tar oss ut på resor, men "Mediemagasinet" bevakar tv med förakt för hela företeelsen. Senast gällde det en undersökning om såpakulturen som hävdade att 80 procent av alla tonåringar ser vad som typiskt nog avfärdas som "massproducerade såpor" med slutklämmen att - som om detta vore något förfärligt - såporna formar deras verklighetsuppfattning.

Det som inte kommer fram är vad såpor och serier är bra på. De är fenomenala i fråga om att tänja gränserna med ifrågsättande av könsroller, familjestrukturer, hur vi är hemma, på jobbet, ifrågasätta våld genom att servera konfliktlösningar, argumentera för förändringar. Handlaget med det lilla blir viktigare ju längre bort från vardagen som såpan lägger sig.

Amerikanska serier har i alla år skickligt använt såporna för att motverka segregation och diskriminering, inte för inte är USA ett gigantiskt invandrarland. De inspelade skratten är tröttsamma men har en tänkvärd funktion som etikettlära.

Det är en genre som öppnar för ett globalt språk - och reaktionsmönster. Här vårdas ju världens mesta gemenskap. Grejen är knappast att såpakulturen attraherar en jättepublik. Problemet är minoriteten som inte ser på tv.

Utanförskap ska alltid tas på allvar.

Kerstin Hallert