Dokusåpaflod väg mot absolut botten

TV

I dag är trean och femman hetaste kanalerna för en intill hysteri uppdriven takt på produktionen av reality- och dokusåpor.

Båda kanalerna är laboratorier för den amerikanska tv-industrins svettiga mödor att hitta avsättning internationellt för en våldsam flod av uppslag – amerikansk tv har 19 nya shower i genren varje månad.

Riskerna är stora, men genren är billig eftersom varken manus eller skådespelare behövs och en skicklig redigering av den sk verkligheten garanterar att en historia kan berättas för publiken.

Efter de internationella succéerna med ”Robinson” (”Survivor”) och ”Big Brother” är atmosfären elektrisk av rekordstora tittarsiffror för rekordlåga utgifter och löften om stora vinster för tv-bolagens ägare. Men vad är det som visas? Och är meningen med tv mesta möjliga pengar åt ägarna?  Grundaren av film- och underhållningskanalen Hallmark, mogulen Robert Halmi deklarerar för mig att realitytrenden sänkt amerikansk tv till absolut bottenläge.

Minsta gemensamma nämnare är inte detsamma som kvalitet åt en publik som ska ha det bästa, menar han. Halmi är europé, född i Ungern, och har från att ha varit utfattig flykting i 50-talets New York med en kamera runt halsen i dag blivit ett av de magnifika namnen i den gigantiska amerikanska tv-industrin. Profilen på hans gigantiska tv-produktion är unik genom sin inriktning på en internationell marknad trots hemmabas i USA.

Resultatet är att Hallmark nu finns i 110 länder med program som belönats med 97 Emmys och 13 Golden Globes.

- Kvalitet ska kosta, det handlar inte om att vara vinstmaskin, klargör han sin ägarroll.

- En ägare måste välja. Det är ett medvetet val att strunta i allt utom att göra en massa pengar.

Han tror inte att några av de bolag som köpt upp de traditionella amerikanska gratiskanalerna ABC, CBS, NBC kan ett smack om tv.

- Så fort de inte får ut så mycket pengar som de räknat med, sticker de. Vad blir kvar då, frågar Halmi.

Medan amerikaner liksom resten av världen, inte minst Sverige, hela tiden ökar på sitt tv-tittande så håller de amerikanska tv-vanorna på att ändras. Förtroendet för de stora gratiskanalerna urholkas alltmer. Fler går in för att abonnera på nischkanalerna på kabelnätet.

Halmi själv företräder en traditionell tv, där påkostade serier med val av manus och skådespelare till fingertoppskänslan hos en Ingmar Bergman är själva stommen.

Men inte rår hans protester på den våldsamma energi som realitygenren utvecklar i de kommersiella kanalerna världen över.

I USA satsar uppstickaren Fox värst på reality- och dokusåpatrenden med femman i Sverige som ivrig kund.

Kanalens färskaste köp saknar inte besk humor med accent på medvetna och omedvetna fördomar. Som i ”Playing It Straight”  där en flicka dejtar 14 män, varav hälften är homosexuella. Konsten är att charmas ”rätt”. Fastnar hon för en gay kille vinner han pengarna. Som i showen ”My Big Fat Obnoxious Fiancé” där flickan presenterar sin omgivning för en föga rumsren klumpeduns till fästman som i sin tur görs av en skådespelare. Optimal reality, säger femman själv. 

Allra märkvärdigast är dock produktionsbolaget Strix som under Anna Carr Bråkenhielm förstått att handskas med trenden som ingen annan: alltifrån ”Robinson” har Strix utvecklat reality till stor svensk exportvara till över 60 länder med jobb till 900 i företaget.

Sveriges Television fortsätter efter framgångarna med ”Robinson” att uppmuntra genren – dock inte med Strix – med barnvänligt realityäventyr i Kolmården respektive reality som grund för höstens stora underhållning ”Riket”. Det är verkligen bekvämt för allmän-tv att exploatera den kommersiella

tv-världens risktaganden utan att ta minsta risk för egen del med alla statliga miljarder i ryggen.

Kerstin Hallert