”Ska det visas så ska det” – ska det?

TV

För en gångs skull och inte ens ett år efter den amerikanska premiären visar tvåan redan en publikframgång som "Nip/Tuck". Tänk att tvåan varit så rapp på inköpsfronten!

"Nip/Tuck" är nämligen en av tv-världens absolut blodigaste serier som varenda tittare konstaterar om söndagkvällarna framöver. Den har inte för inte lanserats av den ytterst blods- och våldsmedvetne uppstickaren på amerikanska kabelnätet, FX-kanalen, i sin tur avknoppad underhållningskanal för ärkekonservativa Murdochägda tv-bolaget Fox.

FX-kanalen profilerar en blodtörst stark nog för att på sin kommersiella amerikanska hemmaplan kallas "kontroversiell".

Nog är det tänkvärt att det stuket på underhållningen inte besvärar den reklamfria svenska statstelevisionen som enligt avtalet med staten erhåller 3,5 miljarder årligen för att ge publiken vad som kallas "god underhållning".

Blodlukt som lockbete åt publiken är nog knappast vad staten tänkt sig. Det är däremot den avsiktliga strategin på FX-kanalen som efter framgångarna med "Nip/Tuck" just haft premiär på tv-filmen "Redemption" där nivån på detaljerat våld i gäng- och fängelsemiljö ytterligare tänjer gränsen för vad kanalen själv kallar smart underhållning.

Kanalen anser sig rentav nödd och tvungen, eftersom man anser att ett allt grövre våld i rutan är hur man får publik. Syftet med serierna är nämligen viktigt. Det heter det att de ska vara ifrågasättande.

"Redemption" kritiserar onekligen dödsstraff, fängelserna, domstolarna.

Mannen bakom "Nip/Tuck", den 36-årige journalisten Ryan Murphy, försäkrar för sin del att en tv-serie om skönhetskirurgi kräver ärlighet enligt mottot :"ska det visas så ska det".

Att frivilligt betala stora summor för att ändra utseende är att utsätta sig för brutalt våld.

- Att lyfta ansiktet är som att köra huvet rätt genom vindrutan i 150 km/timmen, konstaterar Murphy i en intervju och då har serien ändå som han säger tonat ner slakterihanteringen.

Murphy påminner om att realismen i scenerna fick seriens skådespelerskor att gråta, påminda om hur de lidit själva av operationerna.

Bakom allt blod är onekligen "Nip/Tuck" en helsvart, skickligt skriven, satir som drar ner läkarna från piedestalen med att i avsnitt efter avsnitt påminna om att avsikten aldrig är att rädda liv, eller ens göra livet bättre för patienterna genom det identitetsbyte som skönhetskirurgin arbetar med. Det värsta tv-program Murphy vet är mycket riktigt "Extreme Makeover" (visas i femman varje vecka), just för att framgång profileras som konsten att göra offren oigenkännliga ända in i att småbarnen inte längre känner igen sin mamma.

Inte minst är patienterna i "Nip/Tuck" olyckliga individer som aldrig får mycket lyft i livskvaliteten med pengar till nytt stuk på näsa bröst och ännu intimare kroppsdelar.

De enda charmörerna är de två grabbkompisarna till läkare som aldrig slaktar vänskapen hur vass skalpellen än är. Det hindrar inte att frågan kvarstår: är blodbad god underhållning?

Har ni inte upptäckt att veckans bästa stund är att vakna med Morgan Olofsson så skynda att slå på ettans "SVT Morgon". Det är julafton varje dag med hans suveräna passningar till gästerna i en atmosfär av ett vänligt stilla lugn eftersom den alltid underbart nyfikne Olofsson är något så sällsynt i tv-världen som en lyssnare. Han har inte tillstymmelse till åthävor.

Här är guldkanten på morgonkulan, genial som hyvlad svart tryffel på ditt frukostägg.

Kerstin Hallert