”CP-magasinet” likt Reclaim the city

TV

I tv-säsongens sluttamp lanserar Sveriges Television ett magasin som är unikt i tv-världen. Man satsar på vad som i brist på bättre kallas funktionshindrade och gör det med siktet inställt på en ung målgrupp. Syftet är mer än lovvärt. Men hur används det av redaktionen?

Må vara att den jämställdhetsmedvetne genast undrar varför två grabbar är programledare och ingen tjej. Reportern Sari Nykvist frågade direkt ur rullstolen om vi kunde tänka oss henne som programledare i "Agenda". Man måste konstatera att hon inte tillåts praktisera för uppgiften i "CP-magasinet".

Å andra sidan är det hon som ställt sändningens viktigaste fråga: "Jag är cp, tror du jag vill vara det?".

Fräckare kan ingen vara i ett samhälle där man inte ens får vara överviktig. Saris raka fråga golvar en yngling på stubben på en gata i Göteborg. Hans välvilliga hållning planar ut i generat stakande. Hon vill nämligen vara cp med rullstol och allt. Hon ger friheten ett ansikte.

Spårvagnarna i Göteborg får representera det samhälle där hon inte får vara med, den övermakt som profileras som ett hinder för henne att komma till jobbet. Men färdtjänsten då?

Fuck you färdtjänsten. Sari vill inte ha lyxig taxi till jobbet. Hon vill ta spårvagnen. Spårvagnen tillhör alla. Det är inte svårt att sympatisera med exempel på rullstolar som inte kommer in eller ut på platser där alla borde få plats. Knepet är att "CP-magasinet" förbehåller sig själv att definiera vad som är frihet för att sen konfrontera det egna valet med det övriga samhället-övermakten. Man har då valt att verkligen bemöda sig att göra Sverige till ett betongsamhälle utan hjärta. Som i skildringen av Kjell i Gällivare som inte varit utomhus på två och ett halvt år.

Envist och ensidigt porträtterades företrädare för socialtjänsten som kvintessensen av omänsklighet. Meningen var att vi skulle uppfatta Kjells belägenhet som en följd av betongsamhället. Inslaget hettades upp till indignationen från reportageteamet som fått nobben på sin begäran att tjänstemännen skulle strunta i tystnadsplikten.

Samma team hade inte en tanke på att fråga Kjells vänner varför de inte varit mänskliga nog att ta ut honom. Det skulle spräcka storyn och underminera strategin.

Men det är vanskligt att satsa på omsorgsfullt utvalda inslag där de rullstolsburna genomgående framställs som ovälkomna och oönskade. Det stärker inte publikens stöd för deras situation. Men detta är den röda tråden.

Därför är frågan vad det är för sorts uppmärksamhet "CP-magasinet" syftar till. Satirisk udd har utlovats, men det vi möter är ett ständigt betonande av en enda frihet, den som definieras av "CP-magasinet", i konfrontation mot samhället-övermakten. Vi andra, inklusive kompisar till Kjell, får inte vara med. Det finns ingen satirisk udd över det här stuket. Snarare känner man igen greppen från mediemedvetna rörelser som Reclaim the city.

Sommaren i tv börjar efter sista april. De redan fåtagliga direktsändningarna blir färre. Redaktionen för "Go"kväll" sätts att komponera sändningarna med konserverad gröt.

Under tiden är det säsongavslutningar i rader av genrer. Också budgetsändningar som lördagarnas temakvällar läggs ner istället för att permanentas för gott, byggda som de är runt billiga inköp som dokumentärer. Annat försvinner för gott. "Kultursöndag" lämnar få sörjande med tiden så komprimerat att det rann ut i rena poänglösheten.

Kulturbevakningen sköts bättre av de allt proffsigare morgonprogrammen. För att inte tala om Melodifestivalen!

Kerstin Hallert

Kerstin Hallert