Kunglig image fixas bäst av tv-proffs

TV

Ingen tillfällighet förstås att danske kronprinsens bröllop gick av stapeln dan innan Eurovision Song Contest i Istanbul. Det enda som kan hota monarkin är ett ännu värre tv-kalas. Som Eurovisionsschlagern.

Därför gifte sig förstås danske kronprinsen på fredagen. Spanske kronprinsen väntar lika smart till en vecka efter schlagerfesten för sitt bröllop. Inte en chans för monarkin utan insikt om var man platsar i underhållnings-tv:s benhårda rangrulla.

Bara den som inget begriper om tv - som republikanerna - kan tala om monarkin som något annat än ett tv-fenomen. I själva verket är monarkin precis som politiken en fråga om att ha god hand med tv.

Ta fyran som visar det fulländade samarbetet där svenska hovets taleskvinna Elisabet Tarras-Wahlberg kommenterade danska kronprinsbröllopet i direktsändningen.

Eller kolla danska hovet som sen decennier rakt av rekryterat danska tv-proffs som spin doctors för rätta greppet om sin image.

Resultatet är inte minst rader av tv-serier om kungliga familjen som visats också i svensk tv. Men nån motsvarighet i Sverige finns inte vad gäller proffsigt handlag med serier om kungafamiljens historia.

I Danmark har policyn betytt att monarkin blivit en lika säljande konfliktfri danskhet som nånsin HC Andersen. Lita på att det behövs när verkligheten går till.

Inte heller är en stor tv-publik framför kungligt sämre som nationell samling än stor publik framför Eurovisionsschlagern.

I vår allmän-tv saknas samma praktiska handlag. I Sveriges Television är traditionen snarare att se monarkin som ett förargelsens hus. Må vara att den kommersiella tv:ns inträde i svenska tv-landskapet betytt vidgat utrymme för kungliga evenemang. Härtill var man nödd och tvungen.

Men fortfarande vägrar svensk tv, till skillnad från andra europeiska tv-länder med monarki, att sända regelbundet och direkt från kungliga galamiddagar. Undantaget som bekräftar regeln är den årliga supersändningen från Nobelfesten. Hellre profilerar svensk tv monarkin som uttryck för lömsk, ja rentav farlig, maktutövning med indignationsnummer som besöket i Brunei.

Det hjälps inte att monarkins folkliga popularitet bygger på att institutionen till skillnad från politikerna respektive tv i sig saknar makt.

Rapportredaktionen gick på i ullstrumporna med kravet på kunglig redovisning av användningen av apanaget medan redaktionen helt teg om att inte ens parlamentarikerna har nån insyn i hur regimen Jutterström handskas med ett mångdubbelt större årligt statligt underhåll i miljardklassen.

Monarkin tappar inte i popularitet bland publiken, och undra på det. Till glitter och leenden profileras ju därifrån de amerikanska tv-seriernas stående poäng.

Inte ens radikala grepp om singellivet som "Sex and the city" missar att göra finalen till ett singellivets kollaps i bröllop. Serierna utgår som monarkin alltid från familjen och den konfliktfria identitet som ligger i att med exempel på närhet, solidaritet och tolerans vädja till det goda i var och en. Det ger resultat. Inte för inte visade nyhetsprogrammen sista april att små barn gått över till att krama kungen på födelsedagen. Ungefär samtidigt kramade över 50 miljoner amerikanska tittare sista avsnittet av succéserien "Friends".

Sju avsnitt av skilda regissörer om blues i Martin Scorseses serie med samma namn i tvåan uppmärksammar Scorsese. Däremot är det helt tyst om den kännarhand som köpt in serien. Bakom "Blues" finns den av inget kulturprogram uppmärksammade Urban Lasson som med varje vecka påminner om en tv som ger dig vad du inte trodde du ville ha.

En annan femma är hur vi ska kunna se någon tv alls, så illa som digital-tv:n fungerar med box på apparaten. Aftonbladets Ronny Olovsson påminde nyligen i en krönika om digitalboxen som steget bakåt för publiken. I stället för utlovad klar bild och massor av kanaler är resultatet usel service när rutan lyser svart med beskedet ERROR.

En sån tv vet vi att vi inte vill ha.

Kerstin Hallert