Webbradio slår tv i Knutby- rättegången

TV

Vem bevakar bäst rättegången om morden i Knutby? Tv kan inte direktsända från Uppsala tingsrätt. Publiken erbjuds dagliga sammandrag av varierande omfattning. En får tacke, men alternativ finns.

Ett stort medieevenemang är inte längre självklart ett tv-kamerans revir. Det går lika bra att tända dataskärmen. Webben är radio tidningar och tv på en gång. En annan sak är att den service som nätsidorna står för erbjuder ett varierat utbud.

Aftonbladets nätsida med egen webbradio slår både tv och radio med direktdistribution från rättegången av pågående förhör med en kvarts fördröjning. Närmare rättssalen kan ingen komma och det var man än råkar befinna sig på klotet. Konkurrensen mellan medierna på nätet i ett aldrig så tv-medvetet evenemang betyder inte att tv:s nätsidor är vinnarna.

Publiken däremot är vinnarna genom valfriheten. Som publik begär vi ju så litet, bara det allra bästa. Allmänintresset däremot är en skälm som Jan Guillou sa i ett inslag i ”Agenda”. Men än mer har tv haft problem med sin egen upphetsning inför rättegången.

Värsta klavertrampet svarar ”Aktuellt” för med att dagarna före rättegången i ett inslag lägga ut blodiga likbilder ur polisutredningen.

Visst bad ledningen generat om ursäkt nästa kväll. Men nog ångade fadäsen av den feber som också fått tv att använda Knutby för att kränga digital-tv.

Som i TV4 Plus med tv-landskapets mesta dagliga sammandrag i en hel timme med proffs som Bo Holmström och Malou von Sivers med gäster.

Men proffsen är inte så få i de lättillgängliga analoga kanalerna heller. I konkurrensens namn skärper alla rutinerna utifrån erfarenheterna under Anna Lindh-rättegången.

Minst av allt får Knutbydramat bli en fest, särskilt för kommenterande kändisadvokater med behov av gratis marknadsföring för nya feta uppdrag.

Däremot lär uppfinningsrikedomen i de sammanfattande sändningarna i rutan spegla den skärpta konkurrensen från nätsidorna. Lägg till det den glamour som ligger i att också denna rättegång har en smart kvinnlig åklagare. Elin Blank i Uppsala livs levande i rutan varje dag fram till slutanförandet 11 juni är som Lindh-rättegångens Agneta Blidberg unik i medielandskapet genom att till skillnad från kungligheter, politiker, kändisadvokater och Naken- Janne inte ha minsta behov av att använda tv som en Frälsningsarméns behå som både stöder och lyfter. De klarar sig på egen hand.

Men just för att spekulationerna är så många kring vad tv tänker göra av rättegången är det på sin plats med ett stort erkännande av de granskande program som tv gjort om och med och kring Knutbyborna. Som när Karin Swärd i ”Kalla fakta” porträtterade den auktoritära miljön i pingstförsamlingen med snillegreppet att intervjua avhopparna. Ingen ska blunda för att Knutbydramat inspirerat till några av de bästa produktionerna i svensk tv just precis för att den journalistiska hederligheten står på spel.

Vacker som en saga är Nadia Jebril i ”Ät”. Hennes utsökta turbaner och skönt fräsiga kommentarer på renaste malmöitiska är kryddan i en serie utan lyft. Hon rör aldrig i kastrullen och befrias därmed från allt ansvar för redaktionens förtjusning i att förvandla kulinariskt know-how till en matens Kiviks marknad där spisen inte går fri ens för en erotikpedagog.

Första avsnittets lovande besök hos en matlagande kemist i Lund profilerar sig sorgligt nog som rena tillfälligheten.

Redaktionen avstår från varje medvetande om nytänkandet i köket i allmänhet och om samverkan i fettsnålt medvetande mellan kock och kemist i synnerhet. I mödorna att locka en ung attraktiv målgrupp på bästa sändningstid hittar jag bara ambitionen att kvala in sig som matlagningsprogrammens ”Bolibompa”.

Kerstin Hallert