Starkt danskt om tv:s genombrott

TV

Höstsäsongen får stark inledning med danska succéserien ”Krönikan”. Dansk tv:s skicklighet med skildringar av enskilda människor i perspektivet nutidshistoria mötte vi i ”Matador”. ”Krönikan” tar vid där ”Matador” slutar. Nu gäller det hur Danmark hanterade en svår och nödvändig modernisering av samhället efter andra världskriget.

Säkerheten i personskildringarna är lika stark, trots helt andra familjer och skådespelare än i ”Matador”. Alldeles riktigt satsar serien på stort publikengagemang genom att sätta fingret på revolutionen som angick alla, tv:s inträde i vardagsrummen.

Vi är i sent 40-tal på väg in i 50-talet.

Dansk tv började sända flera år före den svenska. I det Skåne som vette mot Danmark kunde de tv-lösa svenskarna ta del av sändningarna från Köpenhamn. För den unge Ingmar Bergman som då verkade vid Malmö stadsteater tände de danska sändningarna en livslång passion för tv-mediet. Det säger åtskilligt om inställningen till tv i Sverige att det aldrig varit politiskt korrekt att påminna om Bergmans passion för tv.

Hos oss har det alltid varit lika fult att gilla tv som att vara tjock. ”Krönikan” sätter alltså fingret på skillnaderna mellan dansk och svensk tv och påminner om att det danska perspektivet behövs om vi ska förstå vår egen tid.

Serien lyfter fram den smärtsamma, men framgångsrika, omställning som genomfördes av en kraftfull dansk socialdemokrati, inte minst under den dynamiske Jens Otto Kragh. Men det riktigt tänkvärda är att det inte är nån fackföreningsrörelse eller nåt arbetarkollektiv som står i centrum. Utvecklingen skildras utifrån något i Sverige så absolut tabu till hjälte som en enskild småföretagare. Han riskerar allt med att stick i stäv med omgivningens ojanden satsa på produktion av tv-apparater. Hans mod vände invanda föreställningar upp och ner.

Det nya skapade förstås också starka motsättningar generationerna emellan i familjerna. Succén blev total i avsnitt efter avsnitt. Den äldre tv-publiken som var ung när berättelsen utspelas fick sin identitet bekräftad med råge och den yngre fascinerades av en tv som ger järnet för insikten att den ingen framtid har som inte kan se bakåt.

Lägg till det den danska tv:ns uppskattning av städer som platsen där enskilda initiativ blomstrar som drivkrafter för framtiden. Svenska tv-serier heligförklarar glesbygden och nonchalerar småföretagaren.

Ingen tillfällighet att svensk tv heller aldrig gjort en serie om exempelvis vårt lands matkultur utifrån småföretagandets perspektiv som just nu visas i franska serien ”Bon Appétit”.

Avsnitt efter avsnitt lyfter fram de regionala särarterna på tallriken som resultat av insatser av enskilda bönder, krögare, kockar, poeter, kulturhistoriker i absolut oemotståndliga kombinationer.

Nonchalerandet av den enskildes betydelse för utvecklingen markeras inte minst av Sveriges Televisions handlag med evenemanget befrielsen av Paris för 60 år sen – den 25 augusti . Medan fransk tv och tidningar i veckor hyllat den enskilde svensk som uträttade så mycket före och under de kritiska ögonblicken – inte minst befrielse av judar på väg till koncentrationslägren – generalkonsuln i Paris, Raoul Nordling – för övrigt spelad av Orson Welles i filmen ”Brinner Paris” – är det tyst om honom i svensk tv. Befrielsen stoppades bekvämt undan på anonymast tänkbara eftermiddagstid med en fransk dokumentär om sommaren l944.

Enskilda insatser är politiskt korrekta föredömen endast när det gäller guld i Aten.

Kerstin Hallert