Hög tid för en serie om Bergman och tv

TV

Det brukar sägas att Prix Italia är tv-världens eget nobelpris. Denna den äldsta och mest prestigefyllda tv-festivalen drivs sen 56 år i generös och årlig regi av italienska allmän-tv:n RAI. En annan sak är att Prix Italia-festivalen inte är en glittrigt utåtriktad kändistryfferad galaföreställning, som samtidiga Emmy-galan i New York.

Prisen för belönade Prix Italia-program tas aldrig emot av respektive lands tv-kändisar. Utåt kan inget vara mer oglamoröst än denna tunga konferens som i alla år med hårt juryarbete profilerat nyskapande och kvalitet i allmän-tv. I denna formidabla konkurrens profilerar sig Sveriges Television år ut och in som en av tv-världens stora kulturinstitutioner.

Det är lika roligt som det är sorgligt att Sverige aldrig sätter samma värde på sin ställning inom internationell tv som man vårdar sig om svenska namn inom film, litteratur och musik. Plus att företaget självt inte rör ett finger för att visa sin stolthet över framgångarna.

Ende närvarande ur företagets chefshierarki, passande nog kulturchefen själv, Ozan Sunar, iddes inte övervara prisutdelningen trots ett Prix Italia i den tuffa tv-filmklassen med Ingmar Bergmans ”Saraband”. Nonchalant, inte bara med tanke på Bergmans unika ställning i tv-världen och den debatt som Bergman utlöste inom juryn.

De franska ledamöterna slogs som lejon för att ”Saraband” skulle bedömas utifrån festivalens kriterier för kvalitet för att komma ifrån juryns apati inför blotta tyngden i namnet Bergman.

”Inte behöver han nåt pris från oss”, hette det, men det argumentet köpte inte de franska delegaterna.

– Vid sidan av Bergman är ju all annan tv bara konsumtion. Gestalterna i ”Saraband” etsar sig in i sinnet, medan man inte vet från vecka till vecka vad det är andra tv-program handlat om, deklarerade exempelvis Anne de Boismilon, som med erfarenheter av många år inom amerikansk tv såg Bergmans avskalade svarta grepp om mänskliga känslor som unikt också redan i ämnesvalet:

– Han gör vad ingen annan törs, sa hon.

”Saraband” fick alltså priset för ”Bergman när han är som bäst”. Förhoppningsvis bidrar uppmärksamheten till att Sveriges Television får ändan ur vagnen och äntligen slutar fumla med den serie om Bergman och tv som väntar på att bli gjord.

Övriga svenska bidrag var retfullt nära att få pris. Som i klassen tv-serier där den utsökta ”Solisterna” till slut ratades av juryn, som föll på den obligatoriska undfallenheten för den inriktning på ung publik som karakteriserar den fartiga, fräcka brittiska serien från Manchesters arbetarkvarter, ”Shameless”.

Eller i klassen musikdokumentärer där Helene Elmquist, en gång rockproducent av rang med sin raffinerade och av Håkan Pieniewski magnifikt filmade skildring av Berlioz resa i Italien med två unga svenska ädlingar, därtill en litterär forskarbragd av Elmquist själv som omvandlats till lödig tv tills pengarna tagit slut och juryn inte kunde få den action man tanklöst efterlyste.

Angelägnaste priset gick till den danska i svensk samproduktion gjorda starka dokumentären om EU:s jordbrukspolitik och tredje världen. Med ”Det dyra stödet” har Poul-Erik Heilbuth – dessutom med EU-pengar – dragit ner byxorna på EU så det verkligen skakar om varenda tittare. Den väl underbyggda och visuellt starka skildringen lyfter fram skamlösheterna det tigs om och som alla blundar inför inklusive Sverige.

Juryn talade försiktigt om skicklig profilering av ”ett allvarligt världsproblem”. Det är snarare början till slutet för EU när Heilbuth gjort sitt med lika delar pedagogisk skärpa och absolut fingertoppskänsla i intervjuerna.

Michael Moore, ta din ”Fahrenheit 9/11” och släng dig i väggen!

Kerstin Hallert