Om TV4:s oförlåtliga tystnad i fallet Persson

Programmet utelämnar den för alla viktiga frågan vilka följder hans styre fått för oss

TV

Vet du icke min son med huru föga förstånd världen styres, skrev Sveriges mest erfarne statsman Axel Oxenstierna när sonen tvekade inför Sveriges mest maktpåliggande diplomatiska uppdrag, fredskongressen efter trettioåriga kriget, 1648.

Inte minst med tv är frågan hetare än nånsin: Varför just precis fattas så ofta så tokiga beslut? Jag trodde faktiskt dokumentären i fyran om Göran Perssons 3325 dagar av makt sen tillträdet 1996 skulle ta upp hans sensationella maktinnehav ur den aspekten.

Handlaget med tsunamikatastrofen ­sitter i varenda tv-tittare. Det var regeringen som ansvarade för statens krisberedskap. Ingen har behövt avgå trots det oacceptabla handlaget. Inte Persson själv och ingen i hans regering. Och ingen tv-tittare har heller missat att regeringen består av en stark Persson bland svaga nummer. Vem har glömt snutten från Harpsund där Persson avbryter finansministern Nuder mitt framför kamerorna? Nuder är så upprörd att han efteråt med sårad blick utbrister till tv-kameran:

– Hade Erlander gjort så mot Sträng?

Det ska låta som en skämtsam kommentar men tittaren blir snarare skakad av Nuders kombination av maktmedvetenhet och naivitet. Så litet har han alltså begripit av den hand som föder honom.

Nej, snutten fanns inte med i fyrans dokumentär. Man får gå till den om maktens finter betydligt kunnigare Åke Ortmark som i TV8 står för svenska tv-landskapets mest bländande grepp om rikets makt och härligheter. Lugnt och stilla klipper Ortmark upp makthavarna till legendarisk älskvärdhet. Det var i hans intervju häromveckan med statsvetaren Sören Holmberg som snutten med den sårade Nuder visades igen. Ingen är som Ortmark fascinerad av får tids furstar. Dessvärre var han inte alls intervjuad i fyrans dokumentär.

Det hade onekligen haft en kylande effekt i en dokumentär där grabbarna bakom sändningen otåligt river och sliter i pälsen. Ortmarks strategi är att diskret effektivt visa just var lopporna sitter. Fyrans grabbar har så bråttom att det är si och så med att presentera dem som uttalar sig. Som i fråga om starkaste tenoren bland ­Perssonprisarna, Björn Rosengren. Ingen karriär är en bättre mätare på nivån på Perssonkulturen än den plats som ett frälse som Rosengren uppnått. Han borde alltså ha släppts fram till en fyllig presentation. Men inte heller.

Den oförlåtliga tystnaden kan inte förklaras med att fyran som kommersiell tv inte vill stöta sig med mäktiga särintressen. Tvärtom är fyran absolut orädd inför makten som ”Kalla Fakta”-redaktionen och nyhetssändningarna påminner om varenda dag.

Och ta jämställdheten, i dokumentären begränsad till en fråga om relationer mellan könen.

Med Gudrun Schyman och Maria-Pia Boëthius som kritiker bäddar sändningen för att tv-publiken upplever Perssons makt som en nationell tillgång.

Inte ett ord heller om hur han, som själv köpt sig ett gods, borgar för avdragen som ger de redan riktigt rika fortsatt hjälp att bygga sina förmögenheter.

Det som slås fast är just precis Perssons fingertoppskänsliga skicklighet med sin synlighet. Som retorikprofessorn Kurt Johannesson påpekar, äger Persson daglig närvaro i medierna, också när han är sjukskriven.

Än sen om kritiska röster inte saknas i redovisningen av maktmänniskan Persson när programmet utelämnar den för alla viktiga frågan vilka följder hans styre fått för oss. Ingen har som Persson begripit att grundlag och förvaltningspolitik öppnar för en ensam stark statsminister.

Det måste tv begripa ännu bättre.