Aftonbladet
Dagens namn: Bernhard, Bernt
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet / TV

Det är årets vidrigaste tv

"Sanningens ögonblick" är en loska i smakfullhetens ansikte

Jerry Springer har klivit in i svenskarnas tv-apparater – i en svensk version, tycker Martin Söderström. Jerry Springer har klivit in i svenskarnas tv-apparater – i en svensk version, tycker Martin Söderström. Foto: ap, Lotte Fernvall

Cynism eller underhållning?

Tävling eller förnedring?

Åsikterna om ”Sanningens ögonblick” går isär.

Men en sak är åtminstone säker.

Sverige har fått sin egen Jerry Springer.

Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör.   Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör. Foto: LINA BOSTRÖM-EINARSSON.

Otrohetsaffärer.

Drogvanor.

Besök hos prostituerade.

Dupering av familjemedlemmar.

Flickvänner som anmäler sina killar till medverkan i tv för att få reda på om de blivit bedragna.

Låter det bekant?

Det kan bero på att de flesta av oss någon gång sett ett avsnitt av ”Jerry Springer”.

Och i Pontus Gårdinger har Sverige nu fått sin egen mellanmjölksvariant på den krullhårige sleaze-kungen.

Och precis som i fallet ”Jerry Springer” tar det inte många minuter i sällskap med ”Sanningens ögonblick” innan man har dubbla skämskuddar fastnitade i plytet.

För att det stinker.

För att det är pinsamt.

För att det är uselt.

Men mer än något för att ”Sanningens ögonblick” är spekulativ, kall och cynisk tv.

En timmeslång studie i utnyttjandet av vanligt folks behov av pengar och uppmärksamhet i utbyte mot det allra mest privata.

En uppvisning i vältrandet i de allra mest personliga tragedier i underhållningssyfte.

Det smakar lika illa som det luktar.

Cynism som programidé är inget nytt. Och däri ligger en del av problemet.

”Sanningens ögonblick” är ett jättekliv bakåt i tiden och en ovälkommen comeback för förnedrings-teven.

   

Men vänta lite, håll igen de där hästarna en stund.

Innan ni kastar er över tangentborden för att skicka felstavade mail i affekt till undertecknad så bör vi klargöra några saker.

Okej, är ni med?

Ja, man kan tycka att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Visst, man kan hävda att ingen tvingar de här människorna att ställa upp i programmet.

Sure, man kan peka på att de är vuxna människor som gör som de vill.

Så långt är vi överens.

Vad som gör det hela till ”pretty f**kin' far from okay”, för att låna ett uttryck från Marsellus Wallace i ”Pulp fiction”, är bristen på renhårighet från Kanal 5.

Hur Femman exempelvis låter påskina att deras polygraf har en tillförlitlighet på 97 procent (en siffra som enligt svenska SKL är ”orimligt hög”) är en sak.

Hur hyenorna i programproduktionen – och för den delen tv-sofforna – kan vältra sig i en lögnernas dynghög – utan några som helst garantier för den tävlande att åtminstone ta hem storvinsten (även om den svarar sanningsenligt på alla frågorna) som plåster på förnedringssåren är något helt annat.

Och det smakar så obehagligt illa i munnen när man betänker att deltagarna dribblats in i att fläka ur sig det allra mest privata på mer eller mindre lögnaktiga premisser.

Det är det som gör ”Sanningens ögonblick” till en stor fet spottloska i smakfullhetens ansikte.

Aftonbladets eminente Jan-Olov Andersson kallade ”Sanningens ögonblick” kort och gott för ett ”skitprogram”.

Kunde inte sagt det bättre själv.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet