Mauro och Plura skrev tv-historia

Martin Söderström om ett unikt tv-program

TV

Det är det största som hänt svensk tv på 10 år.

Ändå var det nästan ingen som tittade.

Det hindrar inte ”Mauro och Pluras kök” från att vara modern tv-historia.

Gubbmagen var aldrig grejen.

Den må ha varit bar och den må ha tagit plats, men de debattörer, tidningsredaktörer och åsiktsmaskiner som valde att ställa in kikarsiktet på Plura Jonssons nakna överkropp missade hela poängen. Eller så ville de inte se den.

Det är deras förlust och nu är det för sent.

I går fick ”Mauro och Pluras kök” sin ­final och ett stycke modern svensk tv-­historia är snart ett minne blott. Det har ­bara gått en natt sedan eftertexterna rullade för sista gången och saknaden rider mig redan som en ringvålnad. För inte bara var det anspråkslösa matprogrammet det bästa jag sett på tio år – i dessa gapiga och vulgära medietider var det dessutom fullständigt unikt.

Där så mycket annat handlar om att rösta ut, välja bort, påfågla sig ­eller imponera på surmulet sadistiska jurypaneler blev programmen från styrman Jonssons kök på Kungsholmen en oas. Ett andningshål där samtalet, umgänget och det trevliga för en gångs skull fick stå i fokus. Varmt, inkluderande, välkomnande samtidigt som de fick de mest svåråtkomliga svenska stjärnorna att både ­dyka, och öppna, upp.

Lars Winnerbäck, som i princip inte gjort några riktiga intervjuer sedan Gustav III gick på maskeradbal, stod plötsligt och rökte i det där köket. Håkan Hellström var där, berusad och lycklig. Lisa Nilsson sjöng så att Michael Nyqvist fick tårar i ögonen. Det är en bragd i sig och en källa till avund för samtliga svenska nöjesredaktioner.

Men nästan ingen tittade.

Premiärprogrammet sågs av drygt 80 000 svenskar. Därefter har siffrorna sjunkit hela tiden. De senaste sågs av strax under 70 000 personer, trots medieutrymme värdigt ett program med tio gånger så många ­tittare. Ändå ville TV?8 ha en ny säsong från ­Scocco och Jonsson. I en tid där ­alla springer åt samma håll, där tidningar som min egen nästan uteslutande skriver om sådant som ses och upplevs av ­mesta ­möjliga antal människor fick ”Mauro och Pluras kök” ­leva och vistas i ett eget universum, en egen tv-värld ­utan något att ­göra med den andra. Jag kommer att sakna den våldsamt.