Nu vill jag att det smäller ordentligt

TV

”The Rumble in the Jungle”.

”The Thrilla in Manila”.

Vi pratar om klassiska fajter i idrottshistorien.

Nu väntar jag bara på ”Proppen i Pafos”.

Vi har kommit halvvägs genom säsong tre nu och det ­börjar hetta till en aning, märker ni det?

 Marianne Berglund blev sista ”blåbäret” att lämna ”Mästarnas mästare” och kvar har vi de största vinnarskallarna i den här kullen, de som inte är på Cypern för att snylta till sig en gratissemester, jobba på brännan och pimpla vin – utan för att vinna.

Till och med ”Pekka” Lindmark börjar ju visa tävlingsinstinkt och det säger en del.

Eller allt, egentligen.

Efter fem avsnitt är det också uppenbart att ingen vill stöta sig med varken konkurrenter eller de som bänkar sig i?tv-soffan.

I fyra raka avsnitt har jumbon valt nästjumbon som sin kombattant i nattduellen.

Det handlar så klart inte bara om ridderlighet, många gånger har det fallit sig så väl så att nästjumbon ­faktiskt har varit den perfekta motståndaren sett ur ett överlevnads­perspektiv, och då har valet varit ­enkelt.

Men snart hoppas jag att det är slut på hedersknyffleriet.

Nu vill jag att deltagarna lägger silkes­vantarna och de oskrivna artighetsreglerna åt sidan så att det smäller till ordentligt.

Drömfajten?

Ingemar Stenmark mot Anders Limpar, så klart.

Den gode mot den onde.

Det tillbakadragna och jantelagssvenska mot det lite mer ettrigt provocerande.

Jävlar vilken nattduell det skulle kunna bli, den skulle kunna sluta hur som helst.

Drömmen för oss kvällstidningsmurvlar?

Ett Stenmarkskt nacksving på en lite för segerrusig ­Anders Limpar.

Det mest logiska?

En spännande match, en rättvis segrare och – eventuellt – lite sura miner.

Om Limpar förlorar.

Men oavsett upplösning skulle Sverige stanna upp, riksdagen eka tom, gatorna avfolkas, pressarna stoppas och Micke Leijnegard utbrista ett Skellefteåpatenterat ”heeeeelveeeeeeteee” inför 2,5 miljoner svenskar.

Snälla ”Mästarnas mästare” – ge mig den nattduellen.

Så kan jag gå vidare sen.

Jag har alltid velat avsluta en ­krönika som Jan Guillou så jag passar väl på nu när det finns lite plats över.

För övrigt anser jag att ...

... Marianne Berglund slapp för lätt undan de tuffa och befogade frågorna kring hennes dopningsavstängning.

... gokart-inslaget var trams. Krystat och totalt meningslöst.

... Chandra Cheesburger, var det så hon hette?

... Jan Guillou borde ­följa ”Mästarnas mästare” han också, men det gör han ­säkert redan.

Marcus Leifby