Titanix är bäst – när det verkligen gäller

Tittarnas finalbiljett till Melins lämnade fältet fritt för en av utmanarna att ta sig vidare till den sista deltävlingen nästa vecka. Det blev uppstickarna The Playtones som helt oväntat fick fler röster än Svänzons, trots Sundsvallsorkesterns känsloladdade framförande av ”Jag kan inte leva utan dig”.

Men Titanix var starkast i går. Valdemarsviks dansande flaggskepp visade att de är bäst när det gäller.

Candelas comeback i de stora sammanhangen var både välkommen och modig. Men ett svårt val av förstalåt, Edith Piafs ”Jag ångrar ingenting”, innebar en svidande sorti, precis som för Schytts för två veckor sen.

Kapellmästaren och basisten Billy Heil är en legendar i dansbandsvärlden med enorm känsla för melodier och arrangemang. Låt oss inte glömma att det var han som en gång skrev Candelas genombrottshit ”När du ser på mig”.

Lill-Babs var säsongens hittills bästa gästjurymedlem. Hon har den rätta känslan för dansbandsmusiken och en imponerande låtskatt att välja och vraka ur.

Att låta Melins sätta tänderna i ”Gummiboll” var ett småelakt

genidrag som tog gubbarna till

final. Det var bandets kanske bästa insats i tävlingen hittills och det var väldigt skönt att äntligen se orkestern ha riktigt roligt på scenen.

De som förstår sig på musik

säger att The Playtones låter som dansbanden lät förr, när de spelade på riktiga instrument. Jag tror också att tittarna och juryn föll för ståbasen, steelgitarren och den goa gamla orgeln – ett koncept som förra årets vinnare Larz Kristerz också drev med framgång.

Men rent musikaliskt lät det mer Bluebirds och Refreshments än Sten & Stanley om The Playtones. Och brylkrämen i håret är en image som tyder på att Blekingebandet vill vara något annat än en dansorkester i ”Dansbandskampen”.

Tre band är i

final – Zekes,

Date och Torgny Melins.

Ytterligare tre väntar på en plats.

Juryn har med ens fått en hel del att fundera på.

Det är mycket bra.