”Hon är redan min danshjältinna”

Ett program blir aldrig starkare än sina deltagare. För en underhållningsshow som ”Let’s dance” är kvaliteten och stjärnstatusen på de tävlande totalt avgörande för säsongens vara eller inte vara. Just därför har jag personligen skruvat upp förväntningarna på årets omgång några extra varv.

Tidigare säsonger har haft sina poänger, sin beskärda del av tävlande som stuckit ut, som engagerat något extra.

Merparten har man, handen på hjärtat, dock glömt bort att de någonsin var med och lekte dans i TV4.

Med det i åtanke har årets säsong all potential att bli de starkaste i ”Let’s dances” historia. Programproduktionen har gjort sitt yttersta för att hitta exakt rätt blandning av stjärnstoff och ögonbrynshöjare. Personer man inte bara börjat snacka om redan innan premiärshowen, utan kända svenskar som åtminstone jag varit genuint nyfiken på att se svassa över den nitiskt bonade parketten.

I kväll blev jag inte besviken.

Visst, då ingen ens riskerade att skickas hem kan aftonens show knappast anklagas för att ha varit någon nagelbitare.

Men avsnitt nummer ett infriade de förväntningar jag ställt upp.

Hasse Aro var stel som en piskställning, men avväpnande charmig. Magnus Samuelsson imponerande följsam och Carl Jan Granqvist precis så snobbigt elegant som man hade kunnat hoppas på.

Men självklart var det inte någon av karlarna som stal showen. Det gjorde i stället Sveriges kanske saltaste politiska reporter. Jag talar naturligtvis om Elisabet Höglund.

Hon hade visserligen synbara problem att ens ta sig nedför studiotrappan, men hennes genuina glädje och smittande entusiasm för uppdraget kändes imponerande och smått förtjusande. Det är sådant som skapar en tittarfavorit. Och Elisabet Höglund är redan min personliga danshjältinna.