Fusket på ön gör alla till förlorare

TV

Simon försökte rädda sin stolthet genom att mörka att han gav upp.

Han fick alla att spela teater i örådet.

Men planen stöp av hans eget ego.

Örådsutgången var verkligen en skräll. Jag blev paff över att den benhårda grabbpakten hade splittrats och att Simon skickades hem. Han var så poppis bland de andra att bristande personkemi inte kändes som en godtagbar förklaring. Och om det skulle ha varit någon strategisk eliminera-hot-taktik så hade de väl i stället skickat hem supermannen Mats Tehlin.

Och mycket riktigt stämde det inte heller.

Hela örådet var fejkat.

Simon gav upp redan innan, men vågade helt enkelt inte lämna tävlingen med svansen mellan benen. Han fick hela laget att ljuga och låtsas att de ville ha ut honom, i stället för att erkänna sig klen.

Men när programmet nu sänds för miljonpublik så väljer han att bryta tystnaden och säga sanningen eftersom han heller inte vill framstå som en illa omtyckt person.

Summan av kardemumman: tv-tittarna är besvikna för att de har lurats, TV4 är besvikna för att Simon utgav sig för att vara tuffare än han var, och hans strandkollegor är besvikna eftersom de ljög för att skydda honom men blev i stället uthängda som lögnare när Simon själv träder fram och berättar sanningen.

Nej Simon, om du inte pallar trycket så får du banne mig stå för det.

Och vad trött jag blir när vi sätter 18 i-länningar på en ö för att leka svält och misär, och så går de fortfarande och funderar över de världsligaste problem. Simon klagar över att myggbetten kan ge honom fula ärr i framtiden och Liliana funderar vilka kroppsdelar hon ska förstora och förminska om hon vinner pengarna. Är det sådant de går och funderar på när de håller på att svälta ihjäl?

När TV4:s Martin Nygren säger att de måste se över sina castingrutiner för ”Robinson” så håller jag med.

FAKTA

HISS

Sofia känns som en äkta överlevare. Dels är hon listig, rak och tuff som person, dels har hon mer vinnarskalle än de andra tjejerna tillsammans.

DISS
”Och framförallt viljan att vinna”. Första gången Paolo sa det lät det tufft. Andra gången också. Tredje gången var jag trött på det. Nu känns det riktigt tjatigt.