11 september 2001 08.46: Här förändras världen

Medan jag i lugn och ro äter min frukost i lägenheten på Manhattan sitter flygvärdinnan Amy Sweeney i luften över mig i ett dramatiskt samtal med markkontrollen.

Hennes plan har blivit kapat och flyger konstigt.

– Vi flyger alldeles för lågt, säger hon. Herre­gud, vi flyger alldeles för lågt.

Där bryts samtalet.

Klockan 08.46 kraschar planet in i World Trade Center.

Några minuter senare ringer telefonen vid mitt skrivbord. Nyhetschefen på redaktionen i Stockholm ser på CNN hur något flugit in i ett av tvillingtornen.

Jag tittar ut genom fönstret på den klarblå himlen. Hur kan en pilot se så fel i klart väder?

Vi enas om att jag bör åka ner och bevaka vad som ser ut som en flygolycka.

Förutom reportageblocket stoppar jag på mig en liten portabel radio. Nere på Broadway tar jag en taxi mot tvillingtornen. Jag stoppar in öronsnäckan precis i tid för att höra att ett andra plan flugit in i det södra tornet.

Jag vet inte då att Peter Hanson, en av passagerarna på planet, just ringt sin pappa från mobilen.

– Det ser illa ut, berättar han. En flygsteward blev knivhuggen. De verkar ha knivar och någon slags tårgas. Planet gör plötsliga rörelser. Jag tror inte piloterna flyger planet. Jag tror vi störtar.

Strax innan samtalet bryts skriker Peter Hanson: ”Herregud, herregud!”

Pappan sätter på tv:n hemma i Connecticut och ser hur ett andra plan flyger in i World Trade Center. Planet där hans son är en av passagerarna.

Världen över ser miljontals människor samma osannolika, surrealistiska syn.

I samma ögonblick jag hör att ännu ett plan flugit in i tvillingtonen dör olycks­teorin. Detta är ett terrordåd.

Jag blir alldeles kall inombords. Vad är det som händer?

Taxichauffören har svängt söderut på West Side Highway. Polisbilar, brandbilar och mörka fyrhjulsdrivna SUV:ar med tonade rutor och en kula blåljus tillfälligt placerad på taket dånar hela tiden om oss. Vid 14th Street är det stopp. Härifrån får jag gå.

Ju längre ner jag kommer desto fler människor möter jag. Det är en märklig känsla att vandra mot strömmen. Jag är ensam om att gå söderut och möter ett allt tätare lämmeltåg på väg i motsatt riktning.

Ett lämmeltåg med sammanbitna ansikten.

Jag ser tydligt på håll hur svart rök väller upp från övre delen av tornen och med vinden förs mot östra Manhattan.

Plötsligt händer det som ingen tror är möjligt. En av de gigantiska byggnaderna kollapsar i ett moln av grått damm. För en sekund sedan stod den där. Nu finns den inte längre. Allt går skrämmande snabbt.

Människor runt mig skriker rakt ut.

– Oh, my god, oh, my god.

Några gråter. Ur andras ögon lyser skräcken.

Alla tänker förmodligen på de tusentals människorna som ännu inte hunnit evakueras. I efterhand vet vi att många ringde larmcentralen med desperata vädjanden om räddning. Andra ringde sina nära och kära en sista gång och sa adjö. De förstod att de inte skulle överleva.

För ett ögonblick funderar jag på att ­vända men fortsätter ändå. Nu småspringande.

Radiosnäckan börjar skava i örat. En upphetsad reporter på radiostationen Wins rapporterar att ytterligare ett plan störtat. Den här gången in i militärhögkvarteret Pentagon i huvudstaden Washington ­DC.

Inte nog med det. Ett fjärde plan har ­kapats och är nu på väg mot Vita Huset.

Bröstet drar ihop sig och hjärtat rusar. Jag grips av en känsla av ­total overklighet. Vad är det som händer? Är det tredje världskriget som är på väg att bryta ut?

Min allt darrigare vandring tar stopp ­fyra kvarter från tornet som står kvar. Längre än hit kommer inte ens de ambulans- och brandmän som står och väntar på skadade eller på att avlösa kollegor.

Så här nära inpå känns norra tornet ofantligt högt och stort. En mäktig symbol för USA och för världens finanscentrum. Övre delen är svart av sot och mörk rök. Hela tiden faller lösa bitar mot marken. Desperata människor som inser att ingen hjälp kommer väljer att hoppa mot en ­säker men snabb död.

Två brandmän ligger utmattade och genomblöta av svett på trottoaren med jackorna uppfläkta. Mitt i allt kaos är det ganska tyst.

Plötsligt hörs ett kort knakande ljud. Tittar upp och ser hur byggnaden långsamt är på väg mot mig.

Jag hinner tänka; nu är det kört. Känns som det höga tornet ska rasa rätt över oss. Jag vänder mig om och springer för allt jag har. Runtom mig gör poliser, brandmän och räddningsarbetare samma sak.

Hör hur alla som sitter i de många utryckningsfordonen på plats börjar tuta och ser i ögonvrån hur de våldsamt gestikulerar till sina kollegor; backa, backa. De sitter fast i en fälla.

En polis bredvid mig ropar i panik.

– Spring för guds skull. Spring!

Allt blir som en tunnel. Benen går som trumpinnar.

Hjärtat dunkar våldsamt i bröstet. Jag känner mjölksyran i benen och blodsmak i munnen. Men jag är inte död.

När jag vågar sakta ner och vända mig om är det över. Tornet har rasat ihop nästan rakt ner. Ingen av oss som stod vid bommarna var ens nära att bli träffade av stålbalkar eller bråte.

I mitt öra hör jag att det fortfarande råder förvirring om det fjärde planet. Ena stunden är det på väg mot Vita Huset.

I nästa har det störtat på en åker i Pennsylvania.

Omtumlad försöker jag ta mig tillbaka hem. Tunnelbanan har slutat gå. Några bussar finns inte heller. Över hela USA står alla kommersiella flyg på marken. Bara militären får flyga.

Så jag börjar promenera. Den här gången går jag åt rätt håll, samma som alla andra går.

På vägen passerar jag ett antal provisoriska sjukhus som inrättats i hangarbyggnaderna längst West Side Highway. Sjuksköterskor och läkare är märkligt nog sysslolösa. Nästan inga skadade att ta hand om. Nästan inga döda.

Den hemska sanningen träffar som ett slag i solar plexus. Terrorattackerna har inte lämnat några överlevande bakom sig. De som inte hann ta sig ut ur byggnaderna i tid är förintade.

Tio år har gått. Jag fattar det ­inte. Minnena av chocken och skräcken är fort­farande så starka.

En undran från då tränger på ­ännu mer nu.

Hur kan det vara så ­enkelt att ge­nom­föra historiens mest spekta­kulära ­terrordåd?