20 ÅR EFTER MUREN: ”Många av er var inte ens födda...”

PRAG.

Alla vill prata med den sjuke gamle mannen.

Så många har ringt till hans sekreterare, så många har skrivit brev, de har påmint om gamla tider, försökt med förmedling av en gemensam vän, nå, en gemensam bekant i alla fall, de framhållit sin betydelse och försökt argumentera varför Vaclav Havel ska tala med just dem.

Alla älskar en vinnare.

Vi älskar Vaclav Havel så mycket att han bjuder in till presskonferens. Så många är vi som reser till Prag att vi fyller en teater­salong.

Teatern är ganska liten men ändå.

Havel har valt denna av nostalgiska skäl. Den heter Balustrad­teatern och ligger vid floden Moldau ett par kvarter från Kafé Slavia där han och andra oppositionella brukade häcka. De andra häckade mer än Havel som hade fritidshus och gärna drog sig tillbaka till landet.

De hade gott om tid. Alla hade gott om tid i realsocialismens Östeuropa och de som öppet motsatte sig systemet var särdeles väl beställda med den varan.

Landet hette då Tjeckoslovakien och dess regim utvecklade till fulländning ett system med yrkesförbud. En professor i säg forngermanska fick putsa fönster. En ung kvinna som studerade persisk poesi slängdes ut från Karlsuniversitetet med beskedet att hon kunde glömma den akademiska karriären. Hon blev servitris.

En dramatiker som Vaclav Havel fick jobba på Trutnovbryggeriet.

Dessa exempel antyder vad det var för slags människor som motsatte sig diktaturen i Tjeckoslovakien: en liten, välutbildad elit. Den var isolerad i sitt hemland och isolerad internationellt.

Det kan man inte tro när man sitter på parkett i Balustradteatern och väntar på Vaclav Havel. Journalisternas sorl. Jag räknar till elva kamerateam, sedan tröttnar jag. Mannen bredvid mig är en tjeckisk reporter som säger: ­Havel är vår moraliska röst.

På scenen står fyra stolar och ett runt bord, likt scenografin för en pjäs. Havel vill ha med sig kamrater från förr.

Han gjorde karriär som husdramatiker på Balustradteatern på 1960-talet. Under den liberalisering som kommunistpartiet genomförde 1968, Pragvåren, blev Havel en ledande röst bland författarna. Den 21 augusti samma år invaderade trupper från Sovjetunionen landet och avsatte parti­ledaren Alexander Dubcek.

Det som följde benämndes ”normalisering”. Havel förbjöds arbeta som dramatiker och hans böcker lyftes ut från biblioteken. Professorer blev fönsterputsare, journalister kastades ut från tidningarna, lärare från skolorna och så vidare.

Den förre partiledaren Dubcek avsattes och fick försörja sig som skogsvårdstjänsteman, ständigt övervakad av säkerhetspoliser.

100 000 människor emigrerade.

Säkerhetspolisen uppmuntrade personer som Havel, nationens intelligentia, att också lämna landet. En del gjorde det. De ståndaktiga och modiga, eller osedvanligt tjurskalliga, stannade.

Nu kommer han ut på scenen. En kortväxt man med stora påsar under ögonen och många rynkor i ansiktet. Håret är välkammat med sidbena. Journalisterna applåderar.

Det händer nästan aldrig att journalister applåderar en person som håller presskonferens, det strider mot yrkesregeln att hålla professionell distans. Men Vaclav Havel kan vi oreserverat ge vår hyllning.

1977 skrev han och några vänner ett manifest, Charta 77, en ganska beskedlig text. Undertecknarna begärde att Tjeckoslovakiens myndigheter skulle följa landets lagar, till exempel respektera den yttrandefrihet som medborgarna formellt hade.

Kommunistpartiet reagerade hysteriskt, säkerhetspolisen mobiliserade all kraft den hade. På fabrikerna ordnades massmöten där arbetarna uppmanades att fördöma Charta 77, som de dock inte fått läsa. Partitidningen Rude Pravo skrev att Chartans undertecknare var ombud för imperialister och sionister.

Så blev Vaclav Havel och hans vänner symboler för den demokratiska oppositionen inte bara i Tjeckoslovakien utan i hela Östeuropa.

Han sätter sig på en av stolarna och lutar sig framåt, kikar ut över publiken. Han ber om mer ljus, det gick att lysa upp salongen förr säger han, när han jobbade här på 60-talet. Skratt.

Charta 77:s signatorer var ständigt övervakade. De förhördes, trakasserades och dömdes till fängelse.

Västvärlden hyllade dem.

Det fanns många inslag av komik, spelet mellan de intellektuella och den klumpiga polisen var som en absurd teater.

1978 besökte jag Frantisek Kriegel, en av Chartans mest prominenta undertecknare. Polisen hade ställt en parkbänk i trapphuset utanför hans dörr. Där brukade en övervakare sitta och slöa. Den dagen jag var där var polismannen borta, Kriegel visste inte varför. Den tomma parkbänken i trapphuset var en påminnelse till husets invånare att storebror såg dem.

Polisen satte upp ett bevakningstorn vid Havels fritidshus i Hradecek.

Sommaren 1978 var han så hårt bevakad att det inte gick att närma sig honom.

Jag var tillsammans med en vän till Havel på en krog när han kom in och satte sig vid ett bord. Han gav upphov till ett slags beröringsskräck. Att associeras med Vaclav Havel kunde innebära förhör och yrkesförbud.

Han låtsades inte om oss. Han satte sig ensam vid ett bord. Ett tomrum omkring honom. Efter Havel kom en man i skinnrock. Han satte sig vid bordet bredvid och stirrade.

Bevakningen var så öppen och provocerande eftersom den syftade till att knäcka objektet.

Världen hyllade människorna bakom Charta 77 men de fick inte så mycket praktisk hjälp. På den tiden var jag med i SKP, ett litet maoistiskt parti som ansåg att Sovjetunionen var det största hotet mot världsfreden. Vi och ett gäng folkpartister stod i Sverige för det praktiska solidaritetsarbetet med demokraterna i Östeuropa. Som jag minns det.

När jag för några år sedan träffade en gammal vän från Chartan berättade hon att franska trotskister gav dem en hel del hjälp.

Att det mest var grupper i marginalen som stod för solidaritetsarbetet är inte så konstigt. Revolution är en verksamhet för fantaster. Ingen vet om och när den ska lyckas, om den alls blir av. De flesta revolutionärer försvinner i historiens töcken. De blir inte ens en fotnot.

1977 fanns ingen anledning att tro att Vaclav Havel och hans vänner skulle uppnå något, mer än en moralisk seger. Sovjetunionens grepp om Östeuropa var fast och realsocialismen tycktes lika stabil som kapitalismen i väst.

1 200 personer kom så småningom att underteckna Charta 77, vilket var ganska mycket men ändå blott 0,1 promille av Tjeckoslovakiens befolkning.

Mannen med det skrynkliga ansiktet på scenen får en fråga om säkerhetspolisens arkiv. Det har gått 20 år sedan kommunisterna störtades. Samhället var förgiftat av tjallare och spioner. Vad ska man göra med arkiven?

Glömma och gå vidare? Dra fram alla i ljuset? Dra fram några i ljuset?

En nations minne är avgörande, säger Havel. Vi måste veta vad vi gjorde i går. Vad vi än är i dag, är vi ansvariga för vad vi gjorde i går. Många unga förstår inte atmosfären som rådde då. De känner inte ens till de ord som användes.

Ingen kunde i slutet av 1970-talet ana att imperiet hastigt skulle ruttna sönder inifrån. Hösten 1989 kollapsade Sovjetunionens makt och med den föll vasallerna i Östeuropa.

Havel säger att han självklart inte var rädd för polisen under de revolutionära dagarna i november 1989.

Jag hade ju mött dem så många gånger tidigare.

Han insåg att något definitivt förändrades när säkerhetspoliserna som följde efter honom började bli artiga. En av dem frågade:

Nå, herr Havel, när tror ni att allt faller sönder?

Skratt. Det är roligt att minnas revolutionen när den blev så oblodig att den fick namnet Sammetsrevoutionen. Över en natt förvandlades Vaclav Havel från säkerhetsrisk och notorisk fängelsekund till landets president.

20 år har gått. Han lutar sig fram, armbågarna i knäna, fingertopparna mot varandra.

Många av er var inte ens födda...

Havel har på sig samma gråa byxor som i november 1989, en blinkning till de ärorika dagarna, samt en bekräftelse på att han inte gått upp i vikt. Vill han ge sig in i politiken igen? Nej, nej. Han har återvänt till sitt gamla yrke, författarens.

Framför allt är den 73-årige mannen en ärestod över några få människors hjältemod för länge sedan. Att det skulle sluta så kunde ingen ana då, när det var farligt på riktigt att gå emot makten.