Så minns läsarna Berlinmurens fall

Örn: Damen brevid räckte mig en sax att hacka med

1 av 2
Berlin 1989 Jag besökte Berlin 1989 och det är en bild jag särskilt minns, skriver Per.
NYHETER

Jag vände mig till mina arbetskamrater och jublade

Denna tidpunkt ger mej fortfarande rysningar. Jag vet precis vad jag gjorde då, jag jobbade natt på Örtofta Sockerbruk, det var kampanj och vi jobbade skift.

Jag stog som vanligt och lyssnade på radio och hörde i bullret från maskinerna en reporter som direktsände. Han stod vid muren och rappoterade när först delarna föll och folk började klättra över och jag bara frös. Född 1960 som jag är, var ju muren något som alltid fanns där. Nu var den påväg att försvinna.. Jag kände hur världen långsamt vände under mina fötter, ögonblicket vad så stort, svårt att greppa. Jag vände mej till mina arbetskamrater och jublade. Dom river muren!!! Och dom såg oförstående på mej, fattade inte vad jag menade och inte heller varför jag var så glad. Känslan infinner sej fortfarande och fortfarande får jag en klump i halsen när jag tänker på det. Jag förstod i allafall vilken fantastisk nyhet det var...

/ Berit

Jag fick äntligen träffa min brevvän

Jag väntade med spänning på att min brevvän i Leipzig skulle få komma till Sverige och hälsa på. Vi hade brevväxlat sedan1957.

Jag och min familj hade hälsat på i Leipzig (Engelsdorf) ett antal gånger. Varje gång vi kom dit så pratade vi om när kan ni komma till oss. De försökte söka visum hit men fick alltid avslag.

Så kom då äntligen murens fall och min brevvän kom hit. Tårarna blev många. Han tyckte att det var enormt att jag och min man hade varsin bil, diskmaskin osv.

Han blev mycket rörd när han såg alla varor i affärerna.

Jag hade under många års tid till jul skickat ett par jeans till honom. Nu kunde han plötsligt prova själv i affären Han blev så exalterad att han provade jeansen mitt på golvet i butiken. Han visste inte att det fanns provhytt.

Besöken har blivit flera och nu kan vi ju ringa till varandra. Förut fanns det ju ingen telefon hos gemene man i DDR.

Ja minnena är många men bäst av allt är friheten.

/Mimmi

TV sände live dygnet runt

Det starkaste minnet är att TV sände live från muren dygnet runt, och att det hela tiden fanns en underton av hot om att något motdrag var på gång från östblocket. Alla västtyskar jag arbetade med trodde att muren skulle komma att stängas igen efter ett par dagar. Lyckligtvis blev det inte så.

/Allan

Damen bredvid räckte mig en sax

Jag hackade av hjärtans lust strax till höger om Brandeburger Tor. Med en nyckel. Hade prövat flera på knippan. Men de vek sig. Muren var tough. Jag fick bara loss småsmulor. Men det var schyst – bara de hade färg. Dock: Det var inte okej för den västberlinska polisen. Vi motades bort. Lite lamt, förstås. Det gjorde hackandet extra spännande. Det var på kvällen och vi var många.

Så öppnade en gammal dam sin handväska och log. Räckte över en sax till mig. En sax! Med den gick det bättre. Bitarna blev större och färggladare. Ja, så höll vi på i veckan som muren föll. Till vänster om oss – mitt för "porten" – var läktare riggade för all världens TV-bolag.

/Örn

Skolans buse hoppade över på andra sidan

Vi hade turen att åka på klassresan i nian till Berlin 1989. Jag kommer ihåg att muren fortfarande var rätt så intakt förutom vissa hål där man kunde titta in till ingemansland, där det fortfarande gick soldater. Såklart hoppade skolans buse in genom ett hål men blev snabbt tillbakajagad. Vi hyrde vars en hacka allihop och hackade bitar från muren. Vår lärarinna sa till oss att tänka på att det var ett stort ögonblick. Jag fick med mig hem tre små bitar mur ca 4x5cm stora. Ångrar dock att jag inte konkade med en större bit hem. En klasskompis tog med sig en stor bit på säkert 30x20cm. Den var målad med graffiti och den står i hans bokylla nu. Man tyckte det var överdrivet då, men nu är man lite avis. Mina 3 bitar har jag ramat in med ett fotocollage av berlinmuren i bakgrunden. Man förstod då att det var något stort att hacka av muren, men man förstår det mer nu. Det känns rätt coolt att ha varit med om en sån stor historisk händelse.

/Ajn


Glömmer aldrig ljudet

Jag glömmer aldrig ljudet från de tusentals hamrar som klingade mot muren. Jag och min hustru var inbjudna att övervara öppningen av det hotel i Dresden som NCC hade byggt. Landade från Budapest-Hamburg i Berlin hyrde en bil på Tegel flygplatsen och körde mot DDR gränsen. Körde litet fel men det var bara att gå ur bilen och lyssna så hördes det ständiga hjudet från slagen mot muren. Framme vid Checkpoint Charley så mötte man DDR's gränspoliser som man trodde inte fanns ens i drömmen. De välkomnade oss som om vi vore Honeckers bästa vänner. Frågade artigt vad vi skulle göra i DDR och önskade oss gute Reise nach Dresden. Det som förvånade oss mest var att människor kunde förändra sin attityd så markant på så kort tid. Från att ha varit rena arroganta lägervakter till att bli gemytliga människor.

/Tage



Min vän ringde och berättade nyheten

Den dagen och natten som Berlinmuren föll är ett av mina starkaste minnen här i livet. Jag hade en god vän som kom ifrån Tyskland och hade släktingar i Öst-Berlin. Han hade när oroligheterna började försett sina släktingar med mobiltelefoner så att de kunde ringa varandra. Den dagen muren föll ringde han mig och berättade att hans släkting just hade ringt honom och berättat att muren skulle komma att öppnas idag. Det lät helt otroligt, och det skulle ännu dröja flera timmar innan nyheten nådde svenska media. Jag undrade hur han kunde vara så säker på det och han berättade om vad som sagt i Östtyska media. Ett antal timmar senare ringde han och berättade att hans släkting nu stod vid gränsövergången och väntade på att få komma in i Väst Berlin. Det lät fantastiskt och ännu hade svenska media inte rapporterat eller fått grepp om vad som höll på att hända, och ett tag senare ringde han och meddelade att gränsövergången hade öppnats och hans släkting nu passerat. Det var en minnesvärd dag och natt. Detta att ligga flera timmar före svenska nyhetsmedia i en så epokgörande händelse var en upplevelse som fortfarande ger mig kalla kårar.

/Esse