Därför misslyckas jihadisterna

NYHETER

Säkert har vi inte blivit känslokalla eller ointresserade.
Men när terrordåden avlöser varandra i Europas storstäder är en viss avtrubbning oundviklig.

I det ligger också det positiva att terroristerna på sikt misslyckas med att uppnå vad de vill.

1 av 25 | Foto: AFP
Tyst minut för offren i terrorattackerna.

Terrordåden i Paris 2015 skapade en känsla av fasa och belägring inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Det var ett nytt fenomen att jihadisterna gjorde vanliga turister och krogbesökare till måltavlor.

Tidningarnas sajter slog läsarerekord när människor försökte förstå vad det betydde. Sociala medier svämmade över av medlidande och stöd för de drabbade.

Jag påstår definitivt inte att de senaste dåden i Spanien tas emot med en axelryckning. Fortfarande blir människor skrämda, förfärade och har ett behovs av att försöka förstå.

Men inte på samma sätt som tidigare. Chockverkan är inte längre lika stor eftersom terrordåden följer ett numera känt mönster.

Otur

Människor är medvetna om att tunga fordon blivit terroristernas favoritvapen. De vet att huvudstäder och turistorter är troliga terrormål. Men de har också insett att risken för den enskilde att drabbas trots allt är väldigt liten. Du måste ha oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle. Även den som befann sig i Stockholm eller Barcelona löpte liten risk. Terrordåden sker på en avgränsad yta. Redan några hundra meter därifrån är det inte ens säkert att man märker något.

Jag satt själv på ett fik alldeles bredvid Drottninggatan när Rakhmat Akilov mördade människor med en lastbil och märkte inget förrän polisen började spärra av gatan utanför.

Förvånade berättar redaktörerna på Aftonbladets breaking news-desk för mig att läsartrafiken i dag är som under en vanlig dag när inget särskilt har hänt. Läsarna känner inget stort extra behov av att uppdatera sig om attackerna i Spanien. Även på sociala medier är engagemanget dämpat.

Känslokallt

Avtrubbningen har inte skett plötsligt. Det är en gradvis process som är en helt naturlig del av det mänskliga psyket. Så länge vi själva inte drabbas direkt är det många av oss som långsamt accepterar terrorismen som en del av en ny verklighet vi lever i. Vilket inte ät detsamma som att godta den.

Det kan tyckas hårt och känslokallt men är egentligen en försvarsmekanism. Få orkar gå omkring och vara rädda hela tiden. Människan anpassar sig.

Här ligger också grunden till att de jihadistiska terroristerna aldrig kommer att lyckas med sina försök att destabilisera och islamisera samhällena i västvärlden.

Det kommer inte att hända just därför att vi bär på en sådan motståndskraft. När World Trade Center attackerades i New York var staden lamslagen i över en vecka. Numera åker vi till jobbet dagen efter ett terrordåd. Samhällsmaskineriet rullar på i sin vanliga lunk.

Ökar spänningen

Det är ingen tröst för de dödade och skadade men det vittnar om förmågan hos en befolkning att skaka av sig terrorn.

Terroristerna är just nu ovanligt många men försvinnande få jämfört med alla vanliga, laglydiga människor.

Jihadisternas makt upphör i samma stund som vi inte längre låter oss skrämmas av deras terror. Besinningslöst våld är deras enda sätt att uppnå sina politiska mål. De skulle aldrig vinna ett val.

Det innebär givetvis inte att terrorn är ofarlig. Den ökar spänningarna i samhället. Den jihadistiska terrorn ökar hatet och misstänksamheten mot muslimer i Europa. Något som kan få obehagliga följder på sikt.

Avtrubbningen kommer aldrig att leda till att vi blir oberörda. Terrorismen är ett vidrigt vapen.

Aldrig segrat

Folk är olika. Jag vet att det finns de för vilka rädslan inte släpper och det är inget att skämmas för. Mitt motiv för att skriva denna kolumn är inte att delta i någon påbjuden peptalk på temat "vi måste stå upp mot terrorn och fortsätta leva som vanligt". Jag konstaterar att det är så den stora majoriteten verkar reagera efter över ett år av ständiga terrordåd i Europa.

Risken är uppenbar att IS och andra jihadistgrupper snart upptäcker att terrorn inte längre biter på samma sätt. Då kommer de att försöka hitta på nya metoder som åter ska öka skrämseleffekten.

Men till slut kommer den terrorvåg vi ser nu att ebba ut. Det kan ta fem år. Tio eller tjugo år. Historiskt har terrorismen aldrig segrat.

Det kan vara värt att minnas i dessa dystopiska tider.