Han trycker min hand mot sin kuk – då blir jag tyst

Andreas Hansson om sexuella trakasserier – även i hbtq-världen

Foto: Colourbox/Aftonbladet
NYHETER

Jag har skojat helt olämpligt om att ingen någonsin antastat mig på klubb.

Plötsligt händer det.

Då blir jag tyst.

Basen dunkar som den gör på uteställen.

Jag har väl tagit något glas förbi salongsberusning, men det är ändå inte därför jag knappt reagerar.

För plötsligt ser jag hur min hand svävar i väg mot ett gäng som dansar bredvid. Någon trycker min hand mot sin kompis kukbula. Jag hör att han skrattar, men reagerar inte heller då.

Min hand svävar vidare, han trycker den sedan mot sin egen kukbula och skrattar igen, som om vi satt och såg buskis i Falkenberg.

Det är först då min hjärna hinner ifatt och jag sliter åt mig min näve. Famlar i hjärnan efter något att säga till 30+-män som just tryckt min hand mot deras penisar på en klubb i centrala Stockholm.

Jag gormar nåt om deras ålder och att de borde veta bättre.

– Ni är jättegamla, fräser jag fånigt.

Det är visserligen sant att de är gamla nog att veta bättre, tonåringar är gamla nog att veta bättre. Men det är knappast jag som går segrande ur att ha blivit förnedrad och använd i en allmän miljö.

Nu är min händelse inget emot det som många tjejer råkat ut för bara under den passerade festivalsommaren. Många tjejer råkar ut för betydligt värre saker hela tiden, alltid, överallt. Och plötsligt får jag en liten glimt av den verklighet där män – heterosexuella, gay eller vad fan ni vill – förtrycker personer som de anser sig ha rätten att förtrycka. Och använda som sexuella objekt.

De som råkar värre ut, vad ska de fräsa för fyndig poäng efteråt? Hur återfår man sin integritet efter att någon annan gjort mos av den? Och varför tycker män att de har rätt att göra som de gör?

Anmälningarna om sexuella övergrepp på festivaler ökar konstant, ett tecken snarare på att fler vågar anmäla nu än något annat. Kvinnor som lärt sig att män styr den här världen har sakta fått något slags förtroende för samhället.

Möjligtvis kanske också homo- och bisexuella återfått en tro på samhället och vårt rättsväsende.

Genom samhällets sätt att behandla transpersoner har ”t” i hbtq lärt sig att det sällan är idé att ha några förväntningar på myndigheter och olika instanser.

Allt hänger ihop. Vi måste behandla varandra som människor.