Hustrun Chatarina: En underbar man att leva med

NYHETER

Chatarina Nilsson hann aldrig fram till dödsbädden.

Hennes man, den världsberömde fotografen Lennart Nilsson, somnade in lugnt och stilla i ensamhet i går morse där han vårdades.

– Jag vet att han avslutade sitt långa liv i harmoni, nöjd med vad han uträttat, säger Chatarina.

1 av 2 | Foto: TT NYHETSBYRÅN
Lennart Nilsson tillsammans med hustrun Chatarina.

Lennart Nilsson avslutade sin framgångsrika karriär för några år sedan. Han drabbades av åldersdemens och tillbringade sin sista tid på ett sjukhem.

– Kortminnet var dåligt men han kände igen oss ända till slutet och när vi besökte honom var han glad. Han hade inga smärtor och blev väl omhändertagen, det är en god tröst. Han visste ju, som vi andra, att livet är ändligt men det var väl så med honom, den envise, att det skulle dröja. Men dagen kom när han sa: ”nu ställer jag kameran” och så blev det. Han tog inga fler bilder efter det beslutet. Så småningom blev det sämre, jag blev som många andra i en sådan situation mest vårdare. Tillvaron blir ytterst begränsad. Men Lennart hade det bra där han var, säger Chatarina Nilsson.

”Avslutade sitt långa liv i harmoni”

– Jag hade inte trott att han skulle dö just nu, hans vilja att leva vidare var stark. Men jag vet att han avslutade sitt långa liv i harmoni, nöjd med vad han uträttat. Jag är glad och tacksam att jag fick dela så många år tillsammans med honom.

Chatarina och Lennart träffades 1984 på Bonniers bokförlag och de gifte sig 1989.

– Vi hade ett fint och rikt liv. Lennart var en intensiv, nästan överambitiös människa men vi gav varandra frihet. Jag hade aldrig kunnat bromsa honom i hans ständiga strävan att gå vidare med sin alltmer avancerade fotografering. Jag delade hans glädje över de priser han vann och de framgångar han gjorde inom den vetenskapliga dokumentationen han presterade i sitt yrke.

– Han var en skicklig yrkesman och en underbar man att leva med.

”Verkade så pigg och livsglad”

Styvdottern Anne Fjellström bor växelvis i Spanien och Sverige. Hon säger till Aftonbladet:

– Dödsbudet kom överraskande även för mig. Lennart verkade så pigg och livsglad när vi sågs sista gången för några veckor sedan. Och han var aldrig så glad och uppspelt som när han träffade sitt barnbarn Alexandra. Det är klart att det en sådan här stund känns smärtsamt. Jag kommer att sakna honom oerhört. Han var inte bara en stor yrkesman, för mig var han ännu större som människa.

– Lennart lärde mig många saker. Han hade en förmåga att ständigt vara positiv. Trots sina många framgångar och all berömmelse han fick sa han ofta: ”Anne, glöm inte detta när du deppar och tycker tillvaron är skit – för så här är det för mig – jag är nästan bäst när det är som mest motigt och svårt.”

Hur tror du det kom sig att Lennart kunde komma så nära de människor och miljöer han skildrade, på ett sätt som nästan ingen annan?

– Just för att han var den person han var. Han hade empati, värdighet och gillade människor. Han vann förtroende genom att respektera gränser. Som yrkesman hade han en makalös disciplin och stor nyfikenhet. Hans filosofi var nog att inte göra vad alla andra vill, han gick sina egna vägar. Det han inte gillade var falska människor, säger Anne.

– Lennart lärde mig och många han mötte på sin väg mycket om livet. Jag är glad och djupt tacksam att jag fick ingå i hans familjekrets. Den var han mycket mån om. Han jobbade hårdare än de flesta men familjen, sina nära och kära, vårdade han ömt och kärleksfullt.

Det blir en öppen begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm, enligt de anhöriga. Den ligger nära kvarteret där Lennart Nilsson bodde under många år.