Aisha, 16: ”Mina föräldrar skulle döda mig om jag hade sex”

Flickor särskilt utsatta för hedersförtryck

NYHETER

Flickor och kvinnor är de som i flest fall i vår granskning utsätts för hedersförtryck – och larm kommer om ökat hedersförtryck i segregerade områden.

Vi har pratat med tjejer runtom i landet, som berättar vad de lever i.

– Mina föräldrar skulle döda mig om jag hade sex före äktenskapet, säger Aisha, 16.

Foto: Anna Tärnhuvud

Aisha får inte bli kär.

Det berättar hon på en lackerad furubänk i en föreningslokal i Umeå. Hon pratar tyst. Släktingen hon är här med befinner sig längre bort i lokalen och känner inte till vad vi pratar om.

Familjen är från Mellanöstern och har bara bott i Sverige i några år.

Hon kan inte bli kär, det vet hon, eftersom hon inte får skaffa pojkvän. Inte bjuda hem killkompisar. Familjen kontrollerar hennes mobil så att hon inte har kontakt med killar.

– De kollar allt som finns. Det kan vara en kille jag inte känner som skickat ett meddelande och de frågar: ”Vem är han?”. Det är jobbigt.

Vad som skulle hända om Aisha inledde ett kärleksförhållande, vet hon inte.

– Men jag vet att om min syster skulle ha en pojkvän skulle jag hata henne, så jag tänker att de skulle hata mig.

Ambivalensen är återkommande. Vad hon känner och vad hon anser, stämmer i många frågor inte överens.

– Jag har aldrig varit kär. Jag väljer själv: jag vill inte ha någon pojkvän. Mina föräldrar har alltid sagt att jag och mina syskon inte får ha pojk- eller flickvänner. Är man uppvuxen så, har man lärt sig att tänka så.

Tanken att hon skulle få känslor för någon oroar, ändå.

– Jag är rädd för att bli kär. Skulle det hända skulle jag säga till den personen: ”Nej, jag får inte”, typ.

”Jag tänker att de skulle döda mig”

Och skulle det mest förbjudna hända, tror hon att hennes egna föräldrar skulle kunna ta hennes liv, hur mycket de än älskar henne.

– Jag tänker att de skulle döda mig. Om jag hade sex kanske de skulle döda mig. De skulle kunna göra det. Det finns en risk, typ.

Det är inte så att föräldrarna direkt hotat henne. Hon bygger antagandet på erfarenheter från hemlandet.

– När en tjej och kille blev kära i varandra, var det föräldrar som inte ville att de skulle vara kära. De flydde genom landet. När föräldrarna hittade dem så dödade de dem. I min by hörde jag att de gjorde så flera gånger.

Orden kommer snabbare.

– Jag tänker: För vad ska de döda sin dotter eller sitt barn? För att de vill vara tillsammans? Jag frågar mig själv varför föräldrar vill det. Föräldrar måste fråga vad barnen vill. Som tjej ska man få välja vem man gifter sig med.

Men vem Aisha ska dela livet med är, som det ser ut nu, inte upp till henne.

– Det är mina föräldrar som väljer vem jag gifter mig med. Det är jobbigt.

Tung press mot föräldrarna från släkten

Innerst inne tror hon att föräldrarna skulle vilja låta henne och syskonen välja fritt. Men pressen från släkten är för hård. De känner sig tvingade att visa kontroll.

Ingen i familjen känner till det än, men Aisha har bestämt sig för en sak.

När det är tid för henne att gifta sig, då hon studerat färdigt, kommer hon att protestera.

– ”Det är inte ni som väljer”, kommer jag säga. De kanske accepterar det. Om inte, vet jag inte vad jag ska göra.

På en ungdomsgård utanför Stockholm ekar rummen av skrik och skratt. Kafét säljer mackor och choklad och en tjej med håret i hästsvans undrar ”Vem fan har snott en rad från min Marabou?”.

Det är tjejkväll, och redan har ett antal killar försökt tränga sig in, mot reglerna, och jagats ut av både tjejerna själva och personalen. En stor klunga som inte får komma in står utanför, tätt tryckta mot dörren. En tar strypgrepp på en annan, kallar honom hora.

Vanliga mixade kvällar är det 30-40 personer här. Bara runt fem är tjejer. På tjejkvällarna är det omkring 20 tjejer.

– Det säger något om att något är skevt, och att uppdelning tyvärr behövs, säger personen som är ansvarig för verksamheten.

– Vi ser många killar som kommer in för att kontrollera sina systrar. Vi hinner ofta inte höra vad de säger, men det räcker med att de dyker upp, så tystnar systern, blir orolig, går hem.

Vi har mött dem på skolor, ungdomsgårdar, i föreningar och organisationer, över hela Sverige. Unga och äldre.

En del vill inte prata.

Vissa mumlar tyst, tittar ned.

Men flera av tjejerna vi pratar med, som beskriver att de lever under olika former av hedersförtryck, står bredbent, har starka röster. En del kaxigare än allt, huvudet lätt böjt bakåt och motstånd i blicken. Det är de som till viss del gjort sig fria.

Får inte ha killkompisar

Ett gäng högstadieflickor berättar att det är tungt att kontrolleras. De får inte ha killkompisar, måste vara oskulder när de gifter sig. Inte ha de kläder de vill.

Medan deras bröder har full frihet.

– Jag vet inte riktigt varför, jag tror det har med vår religion att göra, säger en av dem.

En annan säger emot.

– Nej, det är olika, det är tradition.

– Det är i alla fall skitjobbigt. Ibland känner man att man är på g med en kille, han gillar en och jag gillar honom, och man skulle önska att det kunde hända något. Men så får man bara säga: ”Tyvärr”.

Blev starkt kontrollerad av familjen

Jasmin är 31 år. Hon jobbar som lärare på en skola i Skåne och de flesta av hennes kollegor vet inte något om hennes situation.

Familjen kom till Sverige när hon var liten och under uppväxten var hon strängt kontrollerad, framför allt av sin mamma, men även av sin bror, ”mammas högra hand”. De kontrollerade hennes skolschema och undrade vad hon gjort om hon kom hem några minuter för sent.

– Jag fick inte gå ut. Det var fysisk och psykisk misshandel. Jag grät varje dag.

Som tonåring försökte hon ta sitt liv.

– Jag ville egentligen inte dö, men jag orkade inte mer. Jag ville bort. Mamma blev arg och sa bara ”Vad ska folk säga om du tar livet av dig?”. Hon verkade inte bry sig om hur jag mådde, utan allt handlade hela tiden om vad andra skulle tycka.

Mot sin vilja giftes Jasmin bort med sin kusin.

– Det var bestämt sedan vi var små. Jag var oskuld. Jag kommer ihåg bröllopsnatten. Det var fruktansvärt.

Misshandlades svårt

Paret fick barn och han misshandlade henne svårt. Stryptag. Bröt ben i hennes kropp. På sjukhuset var det aldrig någon som ifrågasatte hennes historier om märkliga fall.

– De måste ha förstått, men ingen sa något. Jag vågade aldrig säga något själv, aldrig polisanmäla.

Jasmins mamma och bror tog misshandeln som tecken på att Jasmin varit olydig.

– ”Vad har du gjort mot honom?”, sa de.

För ett antal år sedan lämnade Jasmin sin man, och bor nu ensam med sina barn. Mamman och brodern pressar henne att gå tillbaka till sin misshandlare.

– De har hotat mig till livet sedan jag var liten. Efter skilsmässan har min bror sagt att om jag skulle skaffa en ny man skulle samma sak hända mig, som hände med Fadime.

Jasmin beskriver hur hon ofta känner sig deprimerad. Men en ljusning finns. Hon har träffat en ny kille. En man som älskar henne på riktigt.

– Jag kan knappt tro att det är sant. Han är så underbar, det bästa som hänt mig. Men vi tvingas smyga som småbarn. Om vi går ut på bio eller restaurang så åker vi till en annan stad.

– Förstår du, det är sjukt. Så pinsamt. Mina vänner tror inte det är sant. Jag är vuxen, har gått på dagis och levt hela mitt liv i Sverige och måste hålla på så här. Mamma och min bror lever på 1500-talet. Vi kvinnor, vi är skit hos oss, männen är värda guld. Det är heder man bryr sig om i stället för kärleken till sitt eget barn.

Hon önskar att hon inte hade väntat så länge med att lämna sin man och bryta med övriga familjen. Det är tack vare stöttande vänner hon orkat.

Som barn litade hon inte på att någon i skolan eller på socialtjänsten hade kunnat hjälpa henne. Kanske, funderar hon, hade hon tagit steget tidigare om man pratat mer om det i skolan, och i samhället i övrigt.

– Och det borde vara hårdare straff kring heder. Det borde det verkligen.

”Jag är rädd att de kommer hitta mig”

Jasmin vill leva normalt och flytta ihop med sin nye man. Hon planerar inför det, och ställer in sig mentalt inför dagen då förhållandet blir känt.

– Jag är säker på att jag kommer bli misshandlad. Jag är rädd att de hittar mig att min bror slår sönder mig inför min kille. Det är så pinsamt att bli misshandlad av sin bror. Och jag är rädd att de kommer skrämma honom så att han lämnar mig. Så går tankarna, du vet.

Men hon tror hon får behålla livet.

– Det är ”mycket snack och lite verkstad” – de säger nog bara så för att skrämma mig. Jag tror inte att de kommer döda mig. Händer det mig något får de leva med skuldkänslor för mina barns skull.

Fotnot: Aisha och Jasmin heter egentligen något annat.