Farman kontrollerade sin syster – och tyckte Fadime fick skylla sig själv

Foto: Anna Tärnhuvud
NYHETER

Ett projekt mot hedersförtryck fick honom att tänka om, och sedan dess har han jobbat mot hedersförtryck.

– Jag hoppas hederskulturen är borta med nästa generation, säger Farman Sediq.

Han fick vara ute sent, välja vänner, ha tjejer och klä sig som han ville – men kontrollerade sina systrar, så att de inte drog skam över familjen.

– Mina systrar fick bara gå till skolan, men annars sällan gå ut. Jag hade mer frihet än dem. Det var självklart för mig då. ”Du är kille, du klarar av det”.

Föräldrarna medelklass, pappa tjänsteman, mamma lärare i Kurdistan i norra Irak. Mitt under kriget med Iran föddes Farman, som även fick uppleva Gulfkriget och ekonomiska sanktioner som slog skoningslöst mot alla, innan familjen flydde till Sverige 1999, då Farman var 13 år gammal.

Han växte upp i stadsdelen Bergsjön i Göteborg, fylld av krigsminnen.

Farman Sediq beskriver att han hamnade i ett nätverk av människor från samma kultur, och att han umgicks med killar som triggade varandra till en rå jargong och fokus på heder. Det pratades om någons syster som gick ut och festade, och därmed ”betedde sig som en hora”. Han tog självmant på sig rollen som familjehederns beskyddare.

– Så ska inte min syster få göra, tänkte jag. Ju äldre man blev desto värre blev det. Man var ständigt vaksam på vad folk sade, att systrarna inte skulle göra något som gav dåligt rykte.

Han minns väl när Fadime Sahindal mördades 2002, och hans gymnasielärare kom till klassen med tidningsutklipp för att diskutera.

– Man ryckte på axlarna. Varför diskuterade vi att hon blev mördad? Hon fick skylla sig själv, hon hade ju inte lydit sin far.

Flickvännen rycktes bort

Något som fick Farman Sediq värld att ruckas var när flickvännen som han hade haft under hela gymnasiet rycktes ifrån honom brutalt.

Hon var också kurd, men förhållandet var inte godkänt av hennes familj. När det kom fram att de var ett par, runt tiden för studenten, valde brodern att straffa henne, genom att gifta bort henne med en annan, mot hennes vilja.

– Det var hemskt. Hon bara försvann. Vi har inte haft någon kontakt sedan dess, men det är klart jag undrar hur det gick för henne. Hon giftes ju bort på grund av mig.

Händelsen fick Farman att fundera över sin egen familj. Skulle det vara omöjligt även för hans systrar att välja i kärlek.

Under samma period fick han kontakt med personer bakom Elektra, ett projekt som hålls av Fryshuset.

– Jag visste inte vad det handlade om då, det kändes coolt. Det var fritidshäng, pizza, snack om politik och samhälle. Det blev diskussioner om mänskliga rättigheter, jämställdhet och skillnader mellan könen, säger Farman och fortsätter:

– Vi var mottagliga och då tog de upp allt svårare frågor. Om oskuldsnormen, varför man måste vara oskuld när man gifter sig. Myten om mödomshinnan. Heder. Sådant som suttit i ryggmärgen, i ens celler, som man aldrig pratat om, och som man tagit för givet för att man saknat kunskap.

Fick med sig sin familj i förvandlingen

Han tog med sig diskussionerna hem, vilket ibland ledde till häftiga konflikter. Men snart hade han fått med sig hela sin familj i förvandlingen.

I flera år förde han facklan vidare genom olika projekt mot hedersförtryck, med skolungdomar, och med föräldragrupper som gick på svenska för invandrare, SFI.

– Det blev tydligt för mig att många som växer upp i den här kulturen inte känner till sina mänskliga rättigheter. Att det fortfarande finns föreställningar om att tjejer inte bör spela fotboll eller idrotta, för att då riskerar mödomshinnan gå sönder.

– När man pratar om det sker förändringar. Problemet är att vi inte pratar om det. I dag lägger vi resurser på offer för hedersförtryck, men satsar väldigt lite på förebyggande – att prata med förövarna. Det är väldigt kortsiktigt.

Ett problem han tar upp är skolans förändring till mer och mer fokus på betyg – allt mindre tid läggs på sådana här ”mjuka frågor”, hur man behandlar varandra, som borde vara de viktigaste.

– Skoleleverna är unga killar som är framtida pappor, och unga tjejer som är framtida mammor. Vi är i 2017 och ser fortfarande hedersförtryck. Någonstans måste vi bryta det. Men som det ser ut i dag finns inga resurser för skolor att jobba med de här frågorna, mer än i enskilda projekt. Jag vet lärare som obetalt håller i grupper med tjejer och killar efter skoltid för att prata om hedersproblematik – men att lägga så här viktiga frågor på enskilda eldsjälar är ohållbart.

– Ordentlig utbildning om jämställdhet och mänskliga rättigheter för alla skolungdomar och nyanlända borde vara permanent och självklart.

Hotades både av rasister och religiösa

Fem år tillbaka lämnade han arbetet med hedersproblematik. Hot, var största anledningen.

– Jag fick hot både från rasister, som ville att jag skulle åka tillbaka till mitt land, och från religiösa fanatiker som tyckte att jag blivit för svensk. Det var absurt. Till slut kändes det inte värt det.

Men till viss del jobbar han fortfarande med frågorna, nu som behandlingsassistent för ensamkommande flyktingbarn.

– Vi kan inte överlåta den här frågan till högerextrema, genom att inte prata om det. Och inte heller tänka som vissa partier och organisationer: att det här är samma patriarkala strukturer som i Sverige. Vi måste kunna kämpa för mångfald och det bästa ur alla kulturer – men samtidigt kunna säga att delar som kränker mänskliga rättigheter ska bort, från alla kulturer. Alla är lika värda och ska bli behandlade därefter.

Farman Sediq är 30 år i dag. Vi möter honom på en lunchrestaurang. Förändringen i Farmans huvud är evig, oåterkallelig, beskriver han. Han ser på sin 2,5-åriga son som längtar efter att få springa från bordet.

– Jag hoppas att han tar till sig det fina i min kultur, och att hederstänkandet är helt borta i nästa generation.

Foto: Anna Tärnhuvud