Trump-väljaren är varken hjärtlös, rasist eller allmänt galen

Foto: JIM WATSON / AFP
NYHETER

NEW YORK. Äter lunch på Upper East Side med en i bekantskapskretsen som röstade på Donald Trump – och inte ångrar sig. 

Det går bra.

Han är varken hjärtlös, rasist , misogyn eller allmänt galen.

– Många här i stan tror ju det, men jag är bara trött på ”business as usual” i Washington och tycker det som händer nu känns lite uppfriskande, säger han över en klassisk pastramimacka.

Det är ingen överdrift att ”många här i stan” har problem med såna som min kompis, en före detta bartender och butiksinnehavare som nått pensionsålder och nu mest ägnar dagarna åt att sitta på caféer på Manhattan och lösa korsord. 

Majoriteten i det som ibland sarkastiskt kallas Folkrepubliken New York avskyr inte bara Trump själv.  De ser de som röstade på honom som något slags monster. 

Det framgick tydligt när New York Post-reportern Dean Balsamini för ett tag sedan satte på sig en  ”Make America Great Again”-keps på hjässan och gick ut på stan för att se vad han skulle få för reaktioner.

Starka, visade det sig.

Han väckte chock och avsky och vrede och bestörtning, blev utstirrad i Harlem, höll på att utlösa nytt upplopp på historiska gay-baren Stonewall Inn i West Village, fick ett uselt bord och äcklade miner av personalen på fashionabla La Esquina i Soho och skälldes ut av Williamsburgs hipsterskägg.

Någon sådan keps får vi inte se på min vän, för dels vill han av lätt förklarliga skäl  inte skylta med att han är republikan – se ovan! –  och dels har han aldrig varit så hängivet The Donald-fan.

Under primärvalen kände han sig, som mer traditionell konservativ, mest lockad av Marco Rubio och Ted Cruz och röstade på den senare eftersom Rubio redan hade han avbrutit sin kampanj när New York höll sitt val. 

I det reguljära valet i höstas fanns det dock ingen tvekan alls. Han röstade på Trump. För Hillary Clinton var ett helt otänkbart alternativ.  

– Det är något djupt ohederligt och falskt över henne. Jag blir direkt illa berörd när jag hör henne tala , säger han och sätter tänderna i en pastramimacka så klassiskt new yorksk att den skulle kunna haft huvudrollen i en Woody Allen-film på 70-talet.  

Att mannen han gav sin röst vann var dock en lika stor överraskning för min lunchkamrat som för alla andra, men till skillnad från de flesta andra som rör sig på Manhattans övre östsida blev han glad – och han är rätt nöjd även efter de 100 första dagarna.

Inte med allt som hänt. Besvikelsen över fiaskot med sjukvårdsförsäkringen svider, och han gillar inte hur det omtalade inresförbudet hanterats – eller den, som han ser det, vårdslösa upptrappningen av konflikten på Koreahalvön.  

Men förslagen om skattereform, avregleringar, nedläggningar av hela departement, den striktare immigrationspolitiken – allt sådant gläder honom.

– Men framförallt gillar jag att han rör om i soppan i Washington. Där har det varit ”business as usual” i 30 år, oavsett vem som regerat. Det som händer nu är uppfriskande, menar han. 

För vänner och bekanta i New York är detta allra värst. Att han inte ens ångrar sig. Det måste, resonerar de, betyda att det är något allvarligt fel på hans karaktär.

Men jag känner den här mannen rätt hyggligt och har aldrig noterat vare sig rasism, galenskap eller mycket till sexism. Bara lite buttert humör när Yankees spelar dåligt eller bargäster dricksar för lite. Han har bra och dåliga sidor, och de dåliga sticker inte ut för mycket. 

Så är de allra flesta, skulle jag säga. På bägge sidor om de ideologiska skiljelinjerna i USA.

Ja, jag har mött oerhört aggressiva, rent demoniska, karaktärer på valmöten med Trump – men det har jag gjort även när vänstern, till exempel i form av ”Occupy-rörelsen”,  ställt till med demonstrationer.

I gapet mellan de ytterligheterna finns den stora allmänheten och i de leden är de flesta hyggligt anständiga. 

Även de som – likt den vän som avslutar sin lunch med en slät kopp blaskigt amerikanskt kaffe – röstat på Donald Trump

VECKANS KONTROVERSER I TRUMP-LAND

  • Nordkorea. Temperaturen stiger, tonen hårdnar. Det börjar ser ut som att eskalerad konflikt i någon form är oundviklig. Och delar av den ursprungliga supporterskaran morrar besviket. Trump lovade ju att inte starta fler krig...

  • Arbetsbördan. Det väckte viss förvåning, och på sina håll munterhet, när Trump i en intervju med Reuters i veckan erkände att det är mycket svårare, och mer mödosamt, att vara president än han trodde och att han längtar efter sitt gamla liv. Det var ju några som redan från början spådde att det skulle bli just så...

  • Nafta. Det var ett heligt löfte under valrörelsen:  Handelsavtalet med Mexiko och Kanada skulle rivas upp. Men nu ska det istället omförhandlas. Och detta samma vecka som Trump säger till Wall Street Journal att han är ”både nationalist och globalist”. Breitbart-publiken är inte särskilt nöjd.