Fejknyheterna förlorade slaget. Nu rustar de för kriget

Foto: AP
NYHETER

Fejknyheter har blivit en industri långt mer sofistikerad och systematisk än vi kanske tidigare trott.

I Frankrike lyckades man inte stjälpa Macron, men snart är det Storbritanniens, Tysklands och Sveriges tur att gå till val.

Vi behöver en plan som sträcker sig längre än ineffektiva faktakollar och viralgranskningar.

– Fransmännen sa nej till fejknyheternas tyranni, sa EU-toppen Donald Tusk efter Emmanuel Macrons storseger i går.

Ett uttalande som säger mycket om hur central roll fejknyheter och hackerattacker har i dagens valrörelser.

Samtliga amerikanska myndigheter som sysslar med brottsbekämpning utreder nu hur Ryssland försökte påverka valet till Trumps fördel. Trumps egna Project Alamo använde Facebooks algoritmer, annonser och pixlar för få kvinnor och svarta att avstå från att rösta.

Project Alamo är ingen hemlig underrättelseverksamhet: grundaren Brad Parscale har öppet berättat om hur han manipulerade den amerikanska valrörelsen och undergrävde demokratin.

Fejknyhetskvarnarna har även malt intensivt i Frankrike de senaste veckorna.

Dagarna före valet laddade användaren EMLEAKS upp nio gigabyte data på sajten Pastebin. Dokumenten påstås bestå av mejl från Emmanuel Macrons presidentvalkampanj. Enligt Macrons stab hade man utsatts för en ”massiv koordinerad hackerattack” och i läckan ska både äkta och falska dokument ha blandats för att skapa maximal förvirring.

Samtidigt smiddes planer på internetforum om hur man skulle kunna hjälpa Marine Le Pen till makten och destabilisera favoriten Macron.

Sajten Buzzfeed har ett flertal gånger kunnat visa hur såväl svenska som amerikanska användare skapat rykten, memes och fejknyheter för att smutskasta Macron.

Enligt skribenten Ryan Broderick är målet inte nödvändigtvis att få folk att tro på de falska uppgifterna: det är kaoset, ovissheten och misstänksamheten man vill åt. Perfekta miljöer för populistiska kandidater att verka i.

Ryktet om att Macron hade tillgångar i skatteparadis fördes systematiskt in i kommentarer på artiklar och forum. Ofta med samma ordföljd (för att optimera Google-rankingen). Dessa uppgifter nådde ända upp till presidentvalsdebatten. En ilsken Macron svarade med polisanmälan, men trollens mål var redan uppnått: han tvingades dementera ryktena, man snackade om dem, de väckte engagemang.

En svensk 4chan-användare ritade samtidigt upp strategin för att sprida anklagelser om att Macron hade en affär med sin styvdotter:

Foto: Buzzfeed
Foto: Buzzfeed

Fejknyheterna lyckades inte vinna den här gången. Men de kommer att komma tillbaka och snart är det Sveriges tur att gå till val.

Dess skapare arbetar systematiskt och ofta långt mer sofistikerat än traditionella medier och partier. Som kollega Ehsan Fadakar nyligen belyste här på Aftonbladet: medan de svenska partiernas kommunikationsavdelningar räknar radantal i papperstidningar håvar desinformatörerna in tusentals delningar på varje meme.

Mediernas svar har till stor del varit faktakollar och viralgranskningar – men hur effektivt är det?

De som sprider viralgranskningen kommer inte nödvändigtvis att nås av delningarna eftersom man själv väljer vilka sajter – och personer – man vill följa. Dessutom visar forskning att även om ryktesspridarna ser nyheterna så är det inte alls säkert att de tar till sig den. Vår hjärna har svårt att komma ihåg att något är falskt, det initiala budskapet fastnar ändå (mer om det här).

Detta tog desinformatörerna fasta på vid det franska valet: de skapade till och med artiklar som ”avslöjade” deras egna fejkade nyheter – allt för att de skulle få mer uppmärksamhet.

De som vill ha en ärlig debatt måste ha en plan för det här och den måste tas fram fort. Google och Facebook har vidtagit en rad åtgärder för att bekämpa fejknyheterna och det är hedervärt (och kanske också enda sättet att fortsätta vara relevanta.) Men kommer det att hjälpa?

Enligt sajten Reason pågår det ett kulturkrig mot fakta.

Men än värre är att det inte går att ta fakta till ett kulturkrig.