21-åringen om sitt vittnesmål: ”Ni har stulit min hjärna”

NYHETER

Mannen är bara 21 år gammal, vilket inte hindrar att han anses vara drivande i den kriminella världen i Hallonbergen.

Genom glaset i säkerhetssalen ser vi bara hans rygg: Kriminalvårdens gröna kläder och ett burr till hår som påminner om modet i New Yorks svarta discoscen på 1970-talet. 

Det ska under denna den femte rättegångsdag i Stockholms tingsrätt om de tre morden i Hallonbergen visa sig att 21-åringen har ett lika anmärkningsvärt dåligt minne som de övriga sju unga männen och pojkarna som har åtalats.

Det är det första mordet som avhandlas. En ung man sköts i ett parkeringsgarage en kväll i januari i år och fördes skadad i bil av en kompis mot Karolinska sjukhuset. Gärningsmännen följde efter, hann ifatt strax innan akuten och avslutade sitt uppdrag.

Olof Calmvik, en ung och ambitiös åklagare, lirkar och försöker, han ställer samma frågor om och om igen, biter sig fast vid dna och fingeravtryck och färdväg. 21-åringen fnittrar och svarar svårbegripligheter i stil med att "ni har tagit min hjärna och gjort omvänd psykologi".

Plötsligt säger han någonting han inte nämnt vid något av alla de förhör som har hållits med honom i häktet. Han namnger en person som ska ha gett honom en revolver några dagar efter mordet. 

Den personen blev händelsevis vittne till mordförsöket i garaget. Den personen blev händelsevis mördad tillsammans med sin fru sex veckor senare. 

Att antyda att en död person begick det första mordet är nog det mest riskfria en person i dessa miljöer kan göra, men hans trovärdighet hade inte skadats av att han sagt någonting om detta tidigare.  

I övrigt är han inte särskilt medelsam. Visst, han var på plats i garaget. Och han hörde skott. Men han såg dessvärre ingenting och har ingen aning om vem det var som sköt. 

I förhör har han dock pratat. Enligt rättegångsbalken är det vad som sägs i rättssalen som är avgörande, men åklagaren begär tillstånd av rådman Charlotte Scheutz om att få spela upp ett långt parti från ett av förhören. 

Några av försvarsadvokaterna larmar och gör sig till, det ska visa sig att de har skäl att göra det, men domaren går på åklagarens linje. 

Det är ett märkligt förhör vi får lyssna på. 21-åringen pratar osammanhängande. Skrattar, skriker, viskar, har synpunkter på sitt juridiska biträde, visslar, försöker skämta, försvinner i väg i långa utläggningar om allt mellan himmel och jord som inte har med saken att göra. 

Men mitt i alla konstigheter erkänner han att han satt i bilen som tog upp förföljandet mot Karolinska och namnger de fem kompisar som senare tillsammans med honom själv åtalades för detta mord. 

Han pekar rent av ut en av dem som den som höll i revolvern. Ett komprometterande vittnesmål, onekligen. 

Åklagaren ville efter uppspelningen givetvis veta varför han sagt så i förhör. "Ni har stulit min hjärna", lyder svaret. 

På åhörarläktaren sitter ett 60-tal personer, unga män med hårda blickar, unga kvinnor som vinkar till någon av de misstänkta i samband med att de leds ut under pauser, äldre kvinnor med sammanbitna miner, av allt att döma mödrar till de åtalade.

Det är ännu en dag i ännu en av de rättegångar som Sverige har tvingats vänja sig vid och utanför den bunker som utgör säkerhetssalen är hösten på väg att besegra sommaren och jag hör en polis viska till en annan att det tydligen faller ett regn.