Så kunde bröderna pekas ut för Kevin-mordet – utan insyn

NYHETER

Här på fotografiet vallas en av de minderåriga bröderna i utredningen om mordet på Kevin.

Det var i stort sett den enda uppgiften som vi fick från källor.

Kommissarie Rolf Sandberg var annars den som helt styrde vilken information som som skulle lämnas ut om ärendet.

När pojkarna skulle vallas vid mordplatsen gjorde Rolf Sandberg allt för att det inte skulle sippra ut. Men via källor fick vi kännedom om vallningen och fotograf Björn Lindahl kunde därför ta den här bilden.
När pojkarna skulle vallas vid mordplatsen gjorde Rolf Sandberg allt för att det inte skulle sippra ut. Men via källor fick vi kännedom om vallningen och fotograf Björn Lindahl kunde därför ta den här bilden. Foto: BJÖRN LINDAHL

Jag var en av de journalister som bevakade Kevin-fallet på plats i Arvika för 19 år sedan.

Efter obduktionen hade drunkningsolyckan rubricerats om till mord. Han hade kvävts till döds och fynden pekade mot en pedofil.

Rättsläkaren hade nämligen hittat vit vätska vid ändtarmen. Mycket rykten spreds och en av de första uppgifter vi fick fram var att en tidigare dömd pedofil hade fått sitt skåp i omklädningsrummet på sitt jobb helt demolerat.

Men pedofilspåret kallnade när det stod klart att den vita vätskan var termometersalva som läkaren i Arvika använt när han tog tempen på kroppen.

Barnspåret tar över

Utredningen stod helt stilla en tid men snart riktades fokus åt ett annat håll – barnspåret.

Hur det gick till exakt hade vi ingen insyn i. Och det är inte mycket att säga om när det gäller en pågående förundersökning.

Men i normala fall, med vuxna misstänkta, blir delar ändå offentliga exempelvis vid häktningsförhandlingen.

Förutom identiteten på den misstänkte klargörs då även inställningen till brottet, om den misstänkte nekar eller erkänner. Det brukar vara advokatens uppgift att framföra den ståndpunkten.

Utredning utan insyn

Men när barn i det här fallet blev misstänkta blev det ingen häktningsförhandling, barn kan ju inte ställas inför rätta. De fick heller ingen advokat som kunde tillvarata deras rättigheter. Allt skedde helt utan insyn. Det fanns inga tillgängliga dokument.

Vi journalister var i stället helt utlämnade till kommissarie Rolf Sandberg och vad han tyckte var lämpligt att lämna ut. Nu så här många år efteråt kanske det kan sägas att jag och min numera pensionerade kollega Lennart Håård hade dagliga samtal med honom. Klockan 17 när polisstationen hade stängt tog han emot oss och svarade på frågor.

Han lämnade egentligen inte ut mycket mer än det han nämnde på de tidvis dagliga presskonferenserna. Men han kunde bistå med att avstyra oss från sidospår.

Hög trovärdighet

Jag tror inte att vi var ensamma om att hysa stort förtroende för Rolf Sandberg. Han framstod som mycket övertygande när han efter några månaders utredning kunde avslöja att de nått ett genombrott. Och att sedan två bröder hade erkänt i detalj.

Men då, när mordet var uppklarat blev förundersökningen inte offentlig, som är det normala när vuxna förövare åtalas. Barnen och deras familj skulle skyddas och det hade alla förståelse för.

Det fanns heller inga skäl att ifrågasätta den karismatiske Rolf Sandberg. Han kom att hyllas nästan som en hjälte, ett polisiärt föredöme som löst det mystiska mordet på ett barn.

Psykologens roll hölls hemlig

Att bröderna utsatts för en enorm massa förhör, tidvis utan sina föräldrar, fick vi inte veta. Inte heller att den då högt ansedde psykologiprofessorn Sven Å Christianson haft en så stor roll i utredningen, att det var han som lanserat teorin att pojkarna var gärningsmän. Och att det var på hans inrådan som en docka som liknade Kevin placerades på mordplatsen när de skulle vallas där. Förhoppningen var att det skulle få dem att berätta vad de gjort.

I dag säger bröderna i SVT:s granskning att de alltid tvivlat på om de verkligen gjort det de anklagats för. Deras erkännande var inte alls så klart som det sagts på presskonferenserna.

Filmen med dockan oroar

Den lilla sekvens på en av bröderna med Kevin-dockan, som visades i andra avsnittet, påminner på ett obehagligt sätt om vad som utspelat sig i andra rekonstruktionsfilmer där den numera kritiserade Christianson varit involverad.

Den påminner om den tafatthet som ”seriemördaren” Thomas Quick uppvisade med de dockor som skulle föreställa hans offer.

I dag vet vi att den tafattheten berodde på att han var oskyldig.