Stefanie, 22, dog – nu får SOS Alarm kritik

Ambulansen dröjde en timme: "Jag vet inte om hon hade levt om de kommit direkt"

NYHETER

Stefanie Nilsson, 22, var inte kontaktbar efter alla tabletter hon tagit. Det tog en timme och tre samtal till SOS innan ambulansen kom.

Hon dog några dagar senare på sjukhus.

Nu får SOS Alarm hård kritik av Inspektionen för vård och omsorg.

– Jag vet inte om hon hade levt om de kommit direkt. Jag kan inte tänka så, det gör för ont, säger mamman Bonnie Nilsson, 44.

Varenda gång telefonen ringde befarade Bonnie Nilsson ett hemskt besked. Var den tyst var hon lika rädd att någonting hade hänt.

Varje dag, i tio år, var en kamp mot dotterns ångest. Och mot sjukvården. Tabletterna Stefanie fick räckte inte, de gav inget svar på frågan varför hon inte ville leva.

– Det var sådant hon själv inte har kunnat förklara. Därför ville hon prata med någon professionell. Hon ville träffa en psykolog regelbundet. Men tabletterna var allt hon fick, säger Bonnie Nilsson.

Försökte ta sitt liv som 14-åring

Första gången Stefanie Nilsson sa att hon ville ta sitt liv var hon tolv. Två år senare gjorde hon sitt första självmordsförsök.

Åtta år senare, i april 2015, svalde hon tabletter som slog ut levern, sedan gav hjärnan upp. Familjen fick dödsbeskedet på intensivvårdsavdelningen på Skaraborgs sjukhus i Skövde, torsdagen den 16 april.

– Det var fruktansvärt. Man dör ju inombords. Har svårt att andas. Den här smärtan, den går inte över. Det är någonting man ska bära med sig hela livet, säger Bonnie Nilsson.

När hon två dagar tidigare kommit hem till Stefanies lägenhet i Mariestad var dörren till sovrummet stängd. Utanför väntade bondkatterna Nogger och Frasse. De var Stefanies ”små ögonstenar”. Hon brukade köpa billig mat till sig själv för att ha råd med fina saker till dem, som katträd. I dag bor Frasse och Nogger hos Bonnie.

– Stefanie älskade dem över allt annat och skulle aldrig stänga dörren för dem. Jag visste att någonting var fel. När jag gick in låg hon i sin säng. Jag fick ingen kontakt med henne och trodde att hon hade fått en propp i hjärnan.

Ambulansen dröjde i en timme

Hon försökte, utan framgång, ”skaka liv i dottern”, som hon säger. Hon ringde till dotterns boendestöd och fick veta att Stefanie hade varit pigg och pratsam när de besökte henne på morgonen samma dag.

Klockan var 11.52 när sköterskan från boendestödet slog larm första gången. Stefanie hade kräkts i några dagar, till sin mamma hade hon sagt att hon fått kräksjuka. SOS-operatören fick veta att Stefanie hade normal hudtemperatur, men inte svarade på tilltal, att hon hade psykiska besvär och att hon tidigare hade tagit en överdos tabletter. Samtalet fick fick prioritet 2, ”akut men ej livshotande symptom”.

12.20 ringde sköterskan från stödboendet, som hunnit hem till Stefanies lägenhet, igen. Stefanie var fortfarande inte kontaktbar. Vänstra handens fingrar hade blivit lite blå. En ambulans kommer så fort den blir ledig, blev beskedet från SOS Alarm.

Vakade vid dotterns sida

20 minuter senare och ett tredje samtal till 112. En SOS-sköterska ”prioriterade om” så fort hen fick veta att Stefanie led av en bipolär sjukdom och att hon tidigare hade gjort ett antal allvarliga självmordsförsök. 12.53 var en ambulans framme.

– Sköterskan från stödboendet frågade dem om de hade mycket att göra. De svarade att de hade ätit lunch och sovit middag, säger Bonnie Nilsson.

När ambulansen hade åkt iväg med Stefanie dröjde sig Bonnie kvar.

– Jag vet inte vad som flög i mig, men jag började städa i kattlådan. Sen tog jag min egen bil och åkte till sjukhuset.

I två dygn vakade hon vid dotters sida. Men läkarnas försök var förgäves och Stefanie vaknade aldrig igen.

Kritik från IVO

Fem dagar före julafton kom beskedet från Inspektionen för vård och omsorg, IVO: SOS-operatörerna hade inledningsvis gjort en ”allvarlig felbedömning”.

”När det framkom att patienten hade sänkt medvetandegrad skulle ärendet fått prioritet l (akut livshotande symptom eller olycksfall med misstanke om påverkan på vitala funktioner). SOS Alarms operatörer borde ha kopplat ihop att andningspåverkan, sänkt medvetandegrad och information om tidigare överdos, innebar ett hot mot vitala funktioner”, skriver IVO i sitt beslut.

Ingenstans i IVO:s beslut fastslås ett direkt samband mellan ambulansförseningen och Stefanies död.

– Jag vet inte om hon hade levt om de kommit direkt. Jag kan inte tänka så, det gör för ont, säger Bonnie Nilsson.

SOS Alarm har dock ”vidtagit åtgärder” efter kritiken för att någonting liknande inte ska inträffa igen.

– Både IVO och vår egen utredning konstaterar att vi borde ha larmat ut ambulans med högsta prioritet tidigare. Nu blev det en fördröjning på 50 minuter och patienten avled tyvärr några dagar senare. Vi beklagar detta och förstår att det är mycket smärtsamt för de anhöriga, säger Helena Söderblom, presschef på SOS Alarm.

– Om fördröjningen var en faktor för den tragiska utgången är inte klarlagt, men vid en sådan här händelse tar vi till oss av kritiken och ser till att förbättra våra rutiner för att förhindra att det händer igen.

En upprättelse

För Bonnie Nilsson var IVO:s beslut en upprättelse.

– Vi fick rätt. Det ska bara inte ta så lång tid för ambulansen att komma, det hade jag med mig hela tiden.

På dagarna kommer de ljusa minnena fram av hennes ”lilla yrväder”. Den glada, utåtriktade tjejen som gillade att odla grönsaker, spela tv-spel och alltid hjälpte sin mor om det var trassel med datorn eller tv:n. De dagliga samtalen med dottern om tv-program de sett. När de åkte på kryssningar och utflykter och badade i sjön. Hur de gjorde julgodis och spelade bingolotto och skålade i likör på julafton.

På nätterna går hon igenom begravningen. Prästen som läste upp dikten hon skrivit till dottern, för att hon själv inte orkade. Molly Sandéns tolkning av ”Halleluja” som var Stefanies favoritlåt. Och den ständiga förebråelsen. Hade hon gjort allt hon kunnat för att rädda sitt barn.

”Jag är tacksam att hon tar hand om Stefanies hjärta”

– Det är jobbigt att som förälder se sitt barn så dåligt och vara maktlös. Min enda önskan är att höra hennes röst: ”Mamma, jag mår bra nu”. Men det kommer jag inte att få göra.

Stefanie försökte läsa omvårdnadsprogrammet på komvux. Men efter ett självmordsförsök 2014, då hon tappade känsel i benen och fötterna och låg på sjukhus i två månader, satsade hon på att bli bra. Drömmen var att bli frisk och sen föreläsa och hjälpa andra.

När hon dog donerades hennes hjärta till en kvinna som är ett år äldre än Stefanie.

– Jag hoppas att hon mår bra och får ett bra liv. Jag är tacksam att hon tar hand om Stefanies hjärta, säger Bonnie Nilsson.

FAKTA

Hit kan du vända dig för att få hjälp

Akut

Ring 112.

Suicidezero.se

Arbetar för att minska självmord och öka kunskapen om samhälsproblemet. Finns många bra telefonnummer och webadresser.

Självmordslinjen

Du kan chatta eller prata i med deras volontärer, alla dagar dygnet runt. Du kan också ­mejla in dina frågor. Tel: 90101.

Nationella hjälplinjen

Tel: 020–22 00 60. Alla dagar kl.13–22

BRIS vuxentelefon

Tel: 077–150 50 50. Måndag-fredag kl.10–13

BRIS

Barnens hjälptelefon

Tel: 116 111, måndag-fredag kl. 15–21, helger kl. 15–18

Svenska kyrkan

Jourhavande präster finns tillgängliga alla dagar mellan kl 21–06. Ring 112 och be att få bli kopplad.

Jourhavande medmänniska

Tel: 08–702 16 80. Alla dagar 21–06.