Kaj Linna om sorgen: ”Fick inte träffa mina döende föräldrar”

NYHETER

UMEÅ/KALMAR. Morddömde Kaj Linna har släppts – och kommer sannolikt att bli frikänd.

Men de nästan 13 åren i fängelset har satt djupa spår.

Kaj har suttit inlåst med strikta restriktioner, och har bara fått ha kontakt med ett fåtal anhöriga.

– Vi åkte förbi Karolinska sjukhuset när min far låg inför döden, men jag tilläts inte hälsa på honom, säger han.

1 av 17

Den rätt kalla försommarsolen har börjat sjunka på himlen när Kaj Linna anländer i taxi till Umeås flygplats.

Bara några timmar har gått sedan han tog sina första steg i frihet sedan 2005.

Bilen som han färdats i drivs av el. Kaj verkar hänförd – över det och över nästan allt som han får se under denna sin första eftermiddag i frihet på nästan 13 år.

– Jag vet inte riktigt om det fanns sådana bilar alls när jag dömdes. Kanske någon enstaka, men man såg dem aldrig ute på vägarna, säger han.

55-åringen tar gott om tid på sig genom flygplatsbutiken. Han vrider och vänder på grejerna på hyllorna. Så mycket är nytt. Även det mest vardagliga blir spännande.

– Vad är det där? säger han och pekar på manickerna i restaurangen som blinkar när en matbeställning är färdig 

”Viktigt att prata”

Tillsammans med sin syster Carita Postma Kaukosalo är Kaj på väg till Småland och flickvännen Petra.

Caritas telefon ringer konstant. Alla – familjemedlemmar, vänner, journalister och andra som engagerat sig i fallet – vill prata med syskonen.

Första flyget går till Arlanda. Där möts Kaj av en ännu en fotograf som ställer honom framför ännu en kamera. Han intervjuas direkt i Aktuellts 21-sändning. Strax därefter är det dags att gå ombord på planet till Kalmar.

55-åringen verkar ta uppståndelsen med ro.

– Det var väntat att det skulle bli så här, och det känns viktigt att prata. Jag tycker att media spelar en väldigt viktig roll i vårt samhälle.

Är du trött?

– Nej, jag har inte hunnit landa i det här än. Men det kommer en tid för det också.

Fick inte prata med barnen

Efter frisläppandet har grattishälsningar även strömmat in på sociala medier. Kaj Linna har en egen Facebook-sida, som systern Carita sköter. Själv har han aldrig varit inloggad på tjänsten.

Hur ser du på det att du måste lära dig sådant som skulle varit självklarheter för dig om du inte hamnat i den här situationen?

– Jag kan tänka mig att det är lite grann som att komma till ett nytt land som är lite mer utvecklat än vad du är van vid. Mer komplicerat än så är det egentligen inte. Skillnaden är ju att det är samma jäkla land i mitt fall, så det är som en framtid som man hälsar på.

– Men det är inte så svårt som man kanske föreställer sig att acklimatisera sig till något nytt. Det är värre med relationer och människor. Folk som man inte har sett på jättelänge och som helt plötsligt är de vuxna eller gråhåriga. En del är till och med döda. Det är mycket värre än den tekniska biten. Det är där jag verkligen märker att åren har gått.

Hur har du gjort för att hålla kontakten med nära när du har varit inlåst?

– Det fanns ju ett antal personer som jag fick prata med på telefon, men det var många som jag inte fick prata med. Jag fick inte prata med min egen far när han låg på sin dödsbädd. Jag fick inte prata med min mor heller när hon låg på sin dödsbädd. Jag har heller inte fått prata med mina egna barn.

– Kriminalvården menar att de upprätthåller säkerheten på det viset, men det begriper ju vem som helst att det inte är det som det är frågan om. Det handlar om en fullständig likgiltighet inför andra människors liv.

”Är en andra klassens människa”

Efter det att Kaj beviljades resning i december förra året har båda hans föräldrar gått bort.

– Jag får väl vara glad över att de åtminstone hann få det beskedet, säger han. 

Kaj gick inte på sina föräldrars begravningar.

– De villkoren som Kriminalvården ställde uppfyllde inte alls den värdighet som är grunden till att man har en begravning från början. Jag är inte en säck potatis som ska forslas till en grav och sedan tillbaka.

– Likgiltigheten de uppvisat är fenomenal. En gång när jag skulle transporteras från Norrtäljeanstalten ner till Kalmar så åkte vi förbi Karolinska sjukhuset, och där låg farsan på dödsbädden. Jag frågade dagen före om vi inte kunde svänga av och gå in och säga hej. Men det gick inte. Det har inget med säkerhet att göra. Man är en andra klassens människa när man sitter i fängelse. Så är det.

”Alltid trott att jag skulle bli frikänd”

Trots att Kaj Linna suttit i fängelse i nästan 13 år hävdar han att han aldrig gett upp hoppet om att bli fri.

– Jag har alltid trott att jag skulle bli frikänd, förr eller senare. Jag har alltid arbetat mot ett och samma mål.

Du har varit inlåst en väldigt lång tid. Hur har du gjort för att härda ut?

– Jag har varit väldigt fokuserad på den här dagen, och försökt leva väldigt mycket i nuet. Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ta ut någonting i förskott och inte älta det som ligger bakåt i tiden. 

– Den verklighetsflykt som ändå varit nödvändig fick jag genom att läsa böcker och fysisk träning. Sedan nästan binder de fast en framför en tv-apparat. Det är det enda man har framför ögonen hela tiden. 

Vad hade du för relation till dina medfångar?

– Det har varit varierande, av den anledningen att det varit alla sorters människor. Jag klankar inte ner på någon bara för att man råkar vara dömd för ett brott, men en del är dömda för så avskyvärda saker att det är svårt att umgås med dem över huvud taget. Men det finns alla sorters människor i fängelset.

Hur ser ditt förtroende för rättsväsendet ut?

– Det kan utan tvekan förbättras. Men dagens händelser har upprättat rättsstaten för min del, åtminstone i viss mån. 

Tror du att Kalamarksmordet kommer att klaras upp?

– Det är svårt att säga. Om viljan finns så tror jag att det går. Men den viljan ska finnas hos en polismyndighet som just nu verkar vara lite väl stukad. Vi får se. Det är inte omöjligt.