”Lika kul som statsobligationer”
Spelbolaget Ladbrokes vill inte stöta sig med de röda eller de blå och har därför satt samma odds på rödgrön valseger som blå: 1,9. Att spela på valet blir därmed lika upphetsande som att satsa på Riksgäldens statsobligationer.
”Både ploj och allvar, skulle jag säga”
Författaren och utredaren Gunnar Wetterberg tycker att de nordiska länderna ska bilda en förbundsstat för att tas på allvar på EU- och global nivå. Som statschef vill han ha Margrethe av Danmark efter modell från Kalmarunionen.
”Regler är alltid till för att kringgås”
Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C), som länge slagits för gårdsförsäljning av vin, har funnit en lösning. Gårdar blir filialer till Systembolaget men säljer bara sitt eget vin. Inte första gången, och inte sista, en regering kör med kreativa lösningar.
”Kina tar över – mer och mer”
Kinesiska Geely tycks bli Volvos nya ägare. Baic kommer av allt att döma bli minoritetsägare i Saab. Och från måndag tar MTR över driften av Stockholms tunnelbana. För att travestera Sven Jerrings klassiker från 1936; kineser, kineser, kineser.
”Reinfeldt och Merkel har samma recept”
S attackerar ofta regeringen för att de sänker skatten med lånade pengar. Men Angela Merkels nya regering gör precis samma sak. 2010 sänks skatten med 7 miljarder, åren därpå med 24. Det kanske inte är helt fel, särskilt som S också gör det?
Visar inlägg från de 3 högst rankade bloggarna
Från bloggen: Jinges Web och Fotoblogg
30 okt 14:55
Från bloggen: Kent Persson (m) blogg
30 okt 11:02
Från bloggen: Svensson
31 okt 08:16
För att vara S-ledare är Mona Sahlin en raritet. Hon valdes i opposition.
Hon kan inte ge löften som sina företrädare. Hon kan bara lova att försöka.
På den förra ordinarie S-kongressen, i Malmö 2005, var allt som vanligt. Socialdemokraterna regerade. Ombuden förväntade sig att kongressbesluten skulle förverkligas efter valet följande år. Maktgroupies strömmade till, medvetna om vikten att hålla sig väl med makten.
I dag är det helt annorlunda. Ett historiskt dåligt valresultat gjorde Socialdemokraterna till ett oppositionsparti. Efter moget betänkande har de kommit fram till att de inte längre är så stora att de ensamma kan bilda regering. De har sökt, och fått, allierade.
Det är en förändring som många socialdemokrater självfallet är medvetna om – i teorin. Att de accepterat det i praktiken är inte lika säkert.
De beslut som togs på S-kongresser förr i tiden hade stor betydelse. De blev valmanifest. De blev regeringspolitik. De blev verklighet.
Så är det inte längre. De beslut som ombuden fattar på den här kongressen är viktiga för Socialdemokraterna. De gör sina egna prioriteringar.
Men de kommer inte att blåkopieras in i ett valmanifest. De kommer inte, inte ens om de rödgröna vinner valet, förverkligas helt och fullt.
Mona Sahlin sitter alltså i en helt annan sits än företrädarna Palme, Carlsson och Persson.
När de valdes blev de inte bara partiledare. De blev också statsministrar och kunde därmed leverera till sitt parti. De kunde omsätta beslut som Socialdemokraterna fattat till praktiskt politik.
Den möjligheten har inte Mona Sahlin. Hon kan inte lova. Hon kan bara ge löften om att försöka.
Det är sannolikt förklaringen till den interna kritik som Sahlin fått. Att diskutera är kul, men det är ännu roligare att regera.
Nu invänder den minnesgode att S ytterst sällan haft egen majoritet i riksdagen och kunnat göra precis som de velat. Visst.
Men skillnaden jämfört med tidigare är att Socialdemokraterna satsar på en koalition. De är inställda på att dela med sig av makten.
Den valplattform som S, V och MP lägger fram, och det program som en eventuell rödgrön regering skriver ihop, kommer att innehålla delar av besluten på S-kongressen. Men inte allt.
Det är en stor förändring. Som inte alla socialdemokrater riktigt har insett.