Mona – hon kan bara lova att försöka

På den förra ordinarie S-kongressen, i Malmö 2005, var allt som vanligt. Socialdemokraterna regerade. Ombuden förväntade sig att kongressbesluten skulle förverkligas efter valet följande år. Maktgroupies strömmade till, medvetna om vikten att hålla sig väl med makten.

I dag är det helt annorlunda. Ett historiskt dåligt valresultat gjorde Socialdemokraterna till ett oppositionsparti. Efter moget betänkande har de kommit fram till att de inte längre är så stora att de ensamma kan bilda regering. De har sökt, och fått, allierade.

Det är en förändring som många socialdemokrater självfallet är medvetna om – i teorin. Att de accepterat det i praktiken är inte lika säkert.

De beslut som togs på S-kongresser förr i tiden hade stor betydelse. De blev valmanifest. De blev regeringspolitik. De blev verklighet.

Så är det inte längre. De beslut som ombuden fattar på den här kongressen är viktiga för Socialdemokraterna. De gör sina egna prioriteringar.

Men de kommer inte att blåkopieras in i ett valmanifest. De kommer inte, inte ens om de rödgröna vinner valet, förverkligas helt och fullt.

Mona Sahlin sitter alltså i en helt annan sits än företrädarna Palme, Carlsson och Persson.

När de valdes blev de inte bara partiledare. De blev också statsministrar och kunde därmed leverera till sitt parti. De kunde omsätta beslut som Socialdemokraterna fattat till praktiskt politik.

Den möjligheten har inte Mona Sahlin. Hon kan inte lova. Hon kan bara ge löften om att försöka.

Det är sannolikt förklaringen till den interna kritik som Sahlin fått. Att diskutera är kul, men det är ännu roligare att regera.

Nu invänder den minnesgode att S ytterst sällan haft egen majoritet i riksdagen och kunnat göra precis som de velat. Visst.

Men skillnaden jämfört med tidigare är att Socialdemokraterna satsar på en koalition. De är inställda på att dela med sig av makten.

Den valplattform som S, V och MP lägger fram, och det program som en eventuell rödgrön regering skriver ihop, kommer att innehålla delar av besluten på S-kongressen. Men inte allt.

Det är en stor förändring. Som inte alla socialdemokrater riktigt har insett.