Krisen tvingar inte bort Maud

Sällan har det stormat kring Centerledaren, näringsministern och vice statsministern som de senaste veckorna.

   Den klantiga hanteringen av Vattenfall. Maud Olofssons bristande fingertoppskänsla gjorde den ohanterlig.

   Saab. Att hänga fast vid att skatte­pengar inte ska satsas i ett förlustförföljt industriföretag var rätt. Men empatin med de drabbade brast.

   Centerns vikande opinionssiffror som tvingat partiledningen att revidera ner målet för nästa års valresultat från 16 till 10 procent.

Maud Olofsson är med andra ord skakad och genomlider sin djupaste kris under nära nio år som partiledare. Men den är inte så djup att hon tvingas gå. Skälen är flera.

Olofsson är född in i Centerrörelsen och växte i stort sett upp i knät på legendaren Thorbjörn Fälldin, mannen som gjorde var fjärde svensk till centerpartist. Hennes nätverk är beundransvärt.

Hon ses också den som räddade Centern från undergång. Innan Maud Olofsson tog över ordförandeklubban gjorde partiet sitt sämsta val i modern tid, 5,1 procent eller 270 000 väljare.

De interna kritikerna riktar inte ens in sig på Olofsson.

I skottgluggen står i stället partisekreteraren Anders Flanking och andra medarbetare på partikansliet.

Det finns heller ingen utmanare, någon som aktivt jobbar för att ta över som partiledare. I ett akut krisläge skulle det givetvis finnas kandidater som miljöminister Andreas Carlgren­ eller EU-parlamentarikern Lena Ek. Men krisen är inte akut – än.

Med facit i hand var det inte så välbetänkt av Maud Olofsson att bli just näringsminister. De blir aldrig populära och sällan långlivade. Den enda näringsminister som suttit längre än Olofsson sedan posten inrättades 1991 är Björn Rosengren (S).

I ekonomisk nedgång blir näringsministern per automatik krisminister, ser man Olofsson i tv-rutan tänker man genast på bekymmer (och eftersom Maud Olofsson inte har något pokerfejs syns det dessutom exakt hur bekymmersamt det verkar vara).

Till posten hör också energifrågorna. De är känsliga i alla partier men i Centern är de högexplosiva.

Kanske borde Olofsson ha blivit miljöminister i stället? Det finns ingen som är emot bättre miljö.