Hon räddades till livet i sista stund

Monika var dömd att dö – nu har hon ny lever och njure

NYHETER

GÖTEBORG

För några veckor sedan var Monika Vainionpää, 27, dödsdömd.

Nu känner hon sig nästan pånyttfödd.

I sista stund fick hon en ny lever och en ny njure.

Monika Vainionpää tillsammans med pappa Lasse på sin första riktiga utedag efter transplantationen. Hon valde Lisebergs julmarknad. Det blev en försmak av julen med doft av brända mandlar, pepparkakor, kaffe och skridskoåkande barn. Men ingen ny tomte till samlingen. Det räknar hon med att hinna med senare.
Foto: ROGER LUNDSTEN
Monika Vainionpää tillsammans med pappa Lasse på sin första riktiga utedag efter transplantationen. Hon valde Lisebergs julmarknad. Det blev en försmak av julen med doft av brända mandlar, pepparkakor, kaffe och skridskoåkande barn. Men ingen ny tomte till samlingen. Det räknar hon med att hinna med senare.

Pappa Lasse kör henne i rullstolen.

För första gången efter den stora transplantationen för en kort tid sedan är Monika Vainionpää ute på riktigt. Hennes ögon glittrar ikapp med julträden på Liseberg.

- Jag fick tio år som var guld värda när jag fick min första lever. Nu får jag chansen igen, säger Monika.

Hon är inbäddad i en tjock dunjacka. Hon och pappa Lasse är på julmarknad - och de njuter båda av varje sekund.

Läkarna gav henne en månad

För några veckor sedan såg det ut som om Monika inte skulle få uppleva den här julen alls.

När Aftonbladet träffade henne tog hon sig mödosamt fram i korridorerna på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det var en tapper, men trött tjej, som nästan, men bara nästan, hade gett upp hoppet:

- Jag ska kämpa till jul, sa Monika Vainionpää då.

Läkarna gav henne en månad, högst, kanske mest för att hon var en sådan fighter. I verkligheten kanske det handlade om bara fjorton dagar.

Hon behövde snabbt en ny lever - den hon fick för tio år sedan fungerade inte längre. Och till levertransplantationer finns inget alternativ.

Riskfylld operation

Men så - i sista stund - kom beskedet:

Det finns en donator.

Det blev ambulansflyg till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och en väntande transplantation. Som blev två. Både en ny lever och en ny njure. En stor och riskfylld operation.

- Operationen tog åtta timmar. Monika mår bra, sa en av de opererande läkarna, Styrbjörn Friman efteråt.

Hon var sövd i sexton timmar.

- Men jag tyckte att det såg bra ut direkt när hon vaknade. Hon var inte så gul i ansiktet som hon brukade vara, säger pappa Lasse.

Och Monika tillfrisknar sakta, men säkert. Hon har haft en tendens till avstötning. Men den lyckades läkarna medicinera bort.

Faran är inte över - men den har kommit en bit på avstånd.

Och viljan att kämpa har infunnit sig igen.

- Vet du, man tar bara tillvara en av tio levrar på sjukhusen för att man inte riktigt vet hur man ska handskas med organdonationer, säger Monika.

Skrivit på donationskort

Själv lever hon som hon lär.

- Jag har skrivit på donationskortet. Min kropp ska efter min död gå till forskning. Mina organ vill man knappast ha, tror jag.

Hon skrattar. Hon köper pepparkakor med röd kristyr. Dem ska hon ta med tillbaka till sjukhuset och till resten av familjen hemma i Brunnbäck i Avesta.

Hon utstrålar livsglädje. Och kanske vet hon bättre än andra vad det innebär.

Föddes med ovanlig missbildning i gallvägarna

Anita Hansson