Jag ville inte vara elak - bara ha roligt

NYHETER

P lötsligt finns de överallt i media, de tysta nedtryckta förnedrade barnen som mobbats i skolan. Med ögon som brunnar tittar de in i kameran från tidningssidorna, en förtvivlad förälder bakom axeln, hatet, ilskan, rädslan som ett filter mot omvärlden, frågan olika formulerad, men alltid densamma:

Varför, mot just mig?

Ögonen ger mig magknip, smaken i munnen blir besk, vanmakten griper tag. Herregud, gör något! Hallå! Någon? Vems är ansvaret? Så här kan det inte fortsätta!

Själv klarade jag mig från mobbning ända långt upp i vuxen ålder. Skoltiden fylldes bara av den "normala" rädslan för dem som måste förtrycka alla andra, gruppen med hobbyterrorister som finns i varenda skola, korridorernas skräck.

I mitt fall bestod de av ett gäng killar i parallellklassen, med trasiga jeans, stickade tjocktröjor, jeansjackor, skoterskor, snusdosor och hockeyfrillor. De talade aldrig, de skrek, åt varandra, och åt alla andra. Okvädningsord, oftast, ditt jävla cp-barn, jävla horjävel, långstör, fetto, ta-hit-den-där-för-helvete-ditt-jävla-as.

Jag gick alltid omvägar för att slippa möta dem, vilket inte var så svårt eftersom de ständigt hördes över hela skolan. De gånger jag tvingades gå förbi dem stålsatte jag mig för den vanliga skuren av glåpord, jävla plugghäst, fan vad ful du är. Jag var inte mer utsatt än någon annan, de gav sig aldrig på mig mer än i förbigående, men jag hatade dem ändå.

Det var med lättnad jag gick ut grundskolan, terrorn var över för den gången. Åren gick.

I kafeterian på en av mina arbetsplatser stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med en av dem. En äldre upplaga av en av hobbyterroristerna, gaphalsarna, förödmjukarna, han var hantverkare av något slag. Han log vänligt.

- Jaha du, sa han, så du jobbar här, du?

Svaret kom från reptilhjärnan, omedelbart och glödhett:

- Och vad fan har du med det att göra?

Killen reagerade som vid en örfil, osäkerhet och en lätt flämtning. Jag vände på klacken och gick uppför trappan med mitt kaffe.

Brinn i helvetet, förtryckardjävul!

Jag minns scenen mycket tydligt, trots att det gått många år sedan dess, färgen på trappans korkmatta, plastmuggens hetta under fingertopparna.

Jag tror, på fullaste allvar, att killen inte hade en jävla aning om vad som hände. Han fattade ingenting. Här träffar han på en gammal skolkompis i en annan stad och ställer en trevlig fråga och får en svordom till svar. Jag tror, fullt uppriktigt, att han inte har den blekaste insikt i vad han utsatte sina skolkamrater för.

Han försökte ju bara ha lite roligt. Han försökte överleva sin skolgång på sitt eget sätt, med kompisarna hemifrån byn och sin egen otillräcklighet. Jag kan förstå honom, för vid minst ett tillfälle har jag gjort likadant.

Ilåg- och mellanstadiet åkte vi en liten minibuss till skolan, jag och de andra barnen uppifrån skogarna. De andra släpptes av längs vägen, i Lakafors, vid Sjulsmarkskorset och så jag då, sist, som var från Pålmark. Jag och Rune var de enda från vår klass, de andra var yngre.

Det åkte med en kille ibland, en liten en, som var väldigt rädd om sin mössa. Vi brukade ta av honom den och kasta den mellan oss i bussen, hit, till mig, passa mig nu. Killen försökte fånga den och lyckades oftast till slut.

En dag ville inte de andra leka fånga mössan längre. Ingen ville ta emot den när jag kastade. Jag tyckte det var lite tråkigt, fånga mössan var kul, en skojighet, något att fördriva de ändlösa vintervägarna med.

Långt senare träffade jag en av de andra flickorna från bussen.

Hon började tala om hur vi mobbat den lilla killen, hur pojkens pappa ringt runt till de andra och vädjat för sin son. Jag fattade noll. Mobbat? Vi? Jag?!

När insikten landade i maggropen spred sig skammen som en hetta i hela huvudet. Herregud, vad hade jag gjort? Jag menade inte så! Jag ville inte vara elak, jag ville bara ha lite roligt!

Vad säger man? Vad vill jag att hobbyterroristerna ska säga till mig?

Förlåt?