Att uppskatta är en relativ upplevelse

NYHETER

O

i, mikä onnen päivä! (O, vilken lyckodag!) utbrast lille Juhani, en av våra lekkamrater för sisådär femtio år sedan, när han hittade en vit och slät och orörd pappersnäsduk på utedasset i sommarparadiset.

Episoden rinner mig i hågen när jag hör om bekanta småbarn som tillbringat julafton med att öppna tio paket på en gång varefter de gnälliga och uttråkade frågat efter mer.

Juhanis förtjusning över sitt oväntade fynd vittnar om två ting:

För det första, om att även knappheten äger sin rikedom och överflödet sin brist, vilket förvisso inte är någon ny iakttagelse men bestickande i dessa kommersens juletider.

För det andra, om barns underbara förmåga att göra skatter av skräp, som Olle Adolphson sjunger om i "Det främmande folket", som bor i ett främmande land. Visst kan de, som min brorson, när han var liten, drömma om flotta legosatser eller hela rekvisitan till sina Ninja Turtles men när de fina julklapparna från morfar och faster väl hade öppnats var det ändå julpapperen och kartongerna som intresserade honom mest.

Förmågan att önska, drömma och fantisera om den (nästan) ouppnåeliga materiella lyckan är kanske ett privilegium för människor som levt under knapphetens stjärna utan att för den skull lida brist eller nöd, människor som lärt sig att det lönar sig att ha förhoppningar men som aldrig har fått allt genast eftersom pengar har funnits i begränsad utsträckning.

Ren fattigdom utarmar lätt även förmågan att drömma och hoppas. Inte för alla och inte alltid men generellt kan man säga att brist på resurser krymper livet i alla avseenden och då torkar också drömmarna ut.

Å andra sidan vet vi - om inte annat så från film, böcker och kulturhistoria - att rika människor ofta är olyckliga.

Även om vi kan le litet skamlöst åt bilden av dollarmiljonären som köper ny bil när askkoppen i den gamla är full, är det få av oss som skulle vilja leva i en sådan tillvaro tömd på mål, mening för vår färd liksom också på sträckor att tillryggalägga som gör vandringen mödan värd.

I detta det nya millenniets första år kan jag inte låta bli att fundera litet över hur framtiden kommer att gestalta sig för alla de unga människor som tidigt har blivit rika i kraft av att ha satsat rätt i IT-ekonomins tidevarv. Även om många kanske är duktiga och förtänksamma nog att placera sina pengar så att de ynglar av sig även för framtiden kan jag undra om inte livet efter fyrtio kommer att gestalta sig som en antiklimax för den som fick allt och himlen därtill vid tjugosju?

Eller förlorar man kanske sinnet för proportioner? Tappar man kanske fotfästet i den värld där människor i gemen lever under helt andra villkor?

Jag blir orolig när jag hör trettioåriga IT-multimiljonärer säga att de alla gånger har gjort sig förtjänta av sina pengar, att de har jobbat hårt för dem.

Det har de absolut inte gjort. De har förtjänat dem lagligt i ett system som till sin natur är fruktansvärt orättvist. De får naturligtvis njuta av dessa pengar efter bästa förmåga men de ska inte gå omkring och tro att de är mer förtjänta än andra - än underläkare på Danderyds akut, för att inte tala om undersköterskorna.

Varje tid och varje samhällsform producerar förstås sin föreställning om hur den rimliga bågen för ett gott och respektabelt liv borde ta sig ut.

Vi som är födda vid slutet av andra världskriget och uppvuxna i en ekonomi och en kultur som krävde att man väntade sex år på sin första julklappsteddybjörn anser gärna att våra expansivaste behov kanske aldrig ska tillfredsställas eller om de ska det, så vid livets middagshöjd. Det innebär inte att vi har rätt beträffande de unga.

Kanske deras liv får sin särskilda kraft och dynamik av att de kämpar för att få behålla det de tidigt har uppnått?

Ett liv som förlöper lyckligt vad det materiella beträffar - och kanske i övrigt också - är enligt min uppfattning ett liv där man faktiskt har tillåtit sig att önska mycket, att sträva mycket och där man också har fått och uppnått mycket. Men framför allt ett liv där man sakta når den mognad då man blir nöjd.

Inte pösig och övermätt men tacksam och förmögen att njuta av det man har.