Hör Caruso - på nyinspelad skiva

1 av 2
Enrico Caruso - tidernas störste operatenor.
NYHETER

Operakonsten vore ingenting utan sina myter och en av de största är myten om Caruso. Världshistoriens störste tenor, som enbart finns bevarad till eftervärlden på skrälliga stenkakor som låter som om myror leker opera i en brödburk.

Men visst hör man – förslagsvis på Naxos-samlingen ”The Complete Recordings Vol 1” – att den tjockaste myran i burken hade en sagolik timbre.

Enrico Caruso från Neapel gav röst inte bara åt den italienska operakonsten utan också åt en hel emigrerad nation av italienare i New York, som – även om de aldrig haft tillräckligt med pengar och kontakter för att själva kunna uppleva honom på The Met – älskade honom över allt annat och gjorde Caruso till den störste någonsin. Det är därför det hör till maffiafilmens repertoar att referera till folk med utrop som ”han kände Caruso!” eller ”hans farfar hörde Caruso sjunga”.

Nu kan vi alla höra honom på den nya, mycket underliga ”Caruso 2000” (BMG). Med sofistikerad teknologi har man separerat Carusos gamla sekelskiftesinspelningar inte bara från hack och brus utan också från hela den risiga gamla RCA-orkestern.

Och till denna nyfödda, fullständigt renklingande Carusoröst har man spelat in hela jäkla Wiensymfonikerna i digital studio; och orkestern inte bara ackompanjerar en död sångare ur hörlurar, de har också varit tvungna att stämma om sig några hertz, vilket visade sig stört omöjligt för orgeln i ”Manon”-arian. Så där plockade man in en synt i stället.

Det låter som en stor härlig, naturtrogen operaorkester – som kompar en trattgrammofon på scenen.

”Caruso 2000”, symptomatiskt förpackad med Warhol-gräll popgrafik, förhåller sig till andra operaskivor som ”An American Prayer” förhöll sig till de riktiga Doors-albumen. Eller som Ted Turner till svartvita Hollywoodklassiker.

Men det är ett makalöst hantverk. Caruso krumbuktar sig, improviserar kring rimmen och hoppar över hela takter i ren upphetsning, men orkestern hakar på.

Och kanske är tanken inte så tokig: Caruso var på sin tid ensam om att ta skivinspelningar på allvar. Han visste sitt värde och ville bevara det för eftervärlden.

På skivan finns en originalinspelning från 1907 inlagd som referens, och det är uppenbart att Caruso sjunger för sig själv redan där – skyhögt över en orkester som låter som en samling sömniga suputer där en dragen trombonist sackar efter i varenda synkop.

”Caruso 2000” är ett forskningsexperiment mer än en operaupplevelse, men med en förvånansvärd konstnärlig värdighet.

Klassiska hits

Kjell Häglund