Vågar man hoppas på ett kungligt leende?

NYHETER

Råger Måår. Jag undrar hur han har det. Bra förstås. Just nu skvallras det extra mycket om honom i Tyskland. Är det sant att han haft en historia ihop med drottning Silvia? Trots att hon är bästa väninna med Rogers nästa fru, Christina Tholstrup.

Man vet aldrig med såna där. Typ agent 007. Varför får man aldrig läsa i svensk press att ”den nu 57-åriga drottningen försöker rädda sitt äktenskap”.

Ingenting slår tyska skvallertidningar. Som bildbevis förekommer ett foto av vårat eget kungapar som sitter på varsin stol. Båda ser sura ut. Men brukar de inte göra det? Inte kul med frack och lång klänning och diadem.

Man kan få ont i huvudet och av misstag glömma att se glad ut.

Det är i alla fall Rogers övergivna gamla fru Luisa som skrivit om affären i en bok som hon förmodligen utgivit för att hämnas. Usch!

Själv har jag bara trevliga minnen av Roger Moore. Jag träffade honom en gång i en tv-show. Det är ungefär hundra år sedan och vi skulle debattera feminismen. Ingen ville ställa upp mot Roger Moore, eftersom de 23 kvinnor som tillfrågades före mig ansåg att det hela inte verkade seriöst.

Men jag var av en helt annan åsikt och tänkte att jag skulle sätta Moore på mattan. Det gick åt pipan men han var trevlig och så fort jag sa något log han.

Det visade sig omöjligt att debattera med honom emedan han inte kände till hur man gjorde utan var mer hemma på charmanta komplimanger. Vem som helst är välkommen att säga att jag gjorde bort mig totalt.

Det har hänt åtskilliga gånger

sedan dess. Det är alltid vi kvinnor som får lida. Det kommer jag att tänka på när jag bläddrar i en ny

biografi över Bing Crosby. Säg inte att ni glömt bort honom. Jag vet

att han varit död i nästan 25 år.

Av och till brukar jag härma Bing. Det är då jag håller ut båda öronen och sjunger följande: I wish I could sing like Bing. Bingelibing.

Bing Crosby var stilbildande. Från början en förebild för Frank Sinatra.

Bing skrev en gång en självbiografi med titeln: ”Kalla mig en lyckans ost!” Jag undrar vad hans fru, Dixie Lee, skulle kallat sin bok, om hon nånsin skrivit någon.

Det var så att de båda söp ganska hårt. Men till slut sa Dixie till Bing att han skulle sluta dricka. Det gjorde han och därefter slog han igenom på allvar. Det var på 30-talet. Han blev stjärna. Dixie som var sångerska kunde inte sluta dricka. Hon bara försvann i dimmorna. Vem minns henne?

Lyckans ost. Ja, han kom i rätt tid. Just när de moderna mikrofonerna uppfanns. Sångaren behövde inte skrika. Dessutom hade Bing en fenomenal förmåga att alltid se glad ut.

Kanske vårt kungapar skulle ta och titta på några av hans gamla filmer och muntra upp sig lite grann. I juni i år firar de silverbröllop och då väntar vi undersåtar på ett litet leende.

Mer än så kräva vi icke.